Det storskaliga kriget är slut, men Tjetjeniens civilbefolkning fortsätter att leva i skräck.
Människor förs bort mitt i natten och ses aldrig till mer. Enligt människorättsaktivister har omkring 14 000 personer försvunnit sedan det första kriget började i Tjetjenien, även om de officiella siffrorna är betydligt lägre.
Metro träffade Madina Magomadova, ordförande för organisationen Tjetjeniens mödrar, som försöker spåra de försvunna och fästa omvärldens uppmärksamhet på övergreppen.

•• Vilka är det som förs bort?
– Det kan vara sympatisörer och släktingar till separatister, men ibland är det till synes helt slumpvis utvalda personer. Det verkar vara ett sätt att hålla befolkningen i skräck.

•• Vem ligger bakom?
– Det sker tyst, och om natten. Ofta har ingen sett eller hört något. Men 90 procent av befolkningen är övertygade om att det är den ryska federationens styrkor som ligger bakom i de flesta fall. Alla spår leder ditåt, och i vissa fall finns bevis.

•• Hur kan det ske utan att någon reagerar?
– Befolkningen är så förskrämd att anhöriga ofta inte vågar anmäla försvinnandena. Till oss kan de säga: ”Jag har två söner till hemma. Vad händer med dem om jag anmäler?” Det händer att anhöriga blir uppringda av okända personer som säger att de kan få tillbaka kroppen – om de slutar bråka och göra efterforskningar.

•• Å ena sidan ryskstyrda trupper som begår övergrepp, å andra sidan tjetjenska separatister som utför terrordåd och dödar ryska civila, kvinnor och barn. Det är svårt att veta vem som är god och vem som är ond ...
– Det är mycket svårt.  I början av det första kriget stödde hela befolkningen de stridande tjetjenska soldaterna. Nu är det mycket mer komplicerat.

•• Vad tycker du om terrordåd som de i Beslan och på teatern i Moskva?
– Vi är mycket ledsna över att det inträffade, men det står inte i vår makt att stoppa det. De händelserna är en följd av kriget i Tjetjenien. Vi känner med dem som drabbats, de som förlorade sina barn i Beslan. Ingen kan förstå dem bättre än vi, för vi har också förlorat de våra.

•• Du har själv förlorat två bröder. Kan du berätta om det?
– De försökte fly från ett brinnande Groznyj som anfölls av ryska armén i januari 1995. Båda var civila, de hade ingenting med kriget att göra. Min äldre bror blev skjuten, min yngre bror greps. Det var den 9 januari 1995. I elva år har jag letat efter honom. På inofficiella vägar har jag hört att han dömts för landsförräderi till 14 år i läger, men det finns inga officiella dokument om var han är.

•• Är du inte själv rädd?
– Jag är inte rädd för döden. Jag är bara rädd att mina närmaste ska råka illa ut på grund av mig. Så många unga människor har dött i Tjetjenien, utan att ha hunnit gifta sig, få barn och lära känna livet. Det har jag gjort, så vad gör det om jag dör?