Vi lever i ett Bolibompaland. Därför var det inte så underligt att min man kom ut till mig i köket en kväll. Lite lätt upphetsad. ”I dag var det en härlig liten kille med i programmet. Programledarna hade varit hemma hos honom och kollat in hans rum.”
”Jaha?”
”Han hade downs syndrom!”
”Ja?”
”Jo, det var inte förrän då jag insåg att jag aldrig sett något barn med funktionshinder i Bolibompa förut.”
Det hade inte jag heller tänkt på. Möjligtvis hade jag sett något inslag från 80-talet, där det mest hade handlat om ett problembarn. Varför är det så? Varför låtsas vi som om alla barn är ”normala”? Varför får vi aldrig se barn med funktionshinder i barnprogrammen? Alla dessa kändismammor som pryder omslag på tidningar – aldrig någonsin har jag sett dem krama ett barn med downs syndrom eller hört dem prata om sitt fina aspergerbarn. Varför det? För att det inte ser snyggt ut på bild? För att det är lite skämmigt? Det kanske inte säljer några tidningar?

På radion hör jag Tendens dokumentär om hur det är att leva med aspergers. Man räknar med att det finns 45 000 människor i Sverige som har diagnosen. En av dem är Daniel. Han är precis som vilken ung, begåvad
kille som helst, men ibland har han svårt att förstå hur andra människor tänker – och tycker inte om förändringar. Han gillar inte att han fått diagnosen asperger.
”Det är som att vara dömd för resten av livet”.

Dömd av andra människor, till att vara utanför, att inte få vara med. Därför vågar han inte heller berätta om sitt funktionshinder för sina arbetskamrater på McDonalds. Fast det kanske skulle vara bra att de förstod varför han inte kan jobba lika fort eller stå i kassan. Men han vågar inte berätta. Det är bara chefen som vet. Så för sina arbetskamrater framstår han förmodligen bara som lite konstig och udda.
Länge jobbade jag själv tillsammans med en klok och varm kvinna. Det var inte förrän vi hamnade bredvid varandra på en kurs och hon hade haft en extremt jobbig morgon som hon berättade att hennes ena son hade asperger. Hon sa det närmast viskande. Som en hemlighet. Som om hon ville gömma undan honom för världen. Det kändes så sorgligt. Barnen är ju det finaste vi har.
Eller som Daniel säger . ”Ofta är det som är ovanligt och sällsynt i naturen inte något dåligt och fult, utan något mycket uppskattat och dyrbart. Som när man hittar en fyrklöver”.
Precis så. Jag vill se fler fyrklöverbarn. Överallt.