SVT sände i lördags kväll en temakväll om Fidel Castro, och dagarna innan var det ett väldigt liv från landets borgerliga ledarsidor. Ska en diktator hyllas på bästa sändningstid? Det intressanta var väl att kritiken avfyrades innan programmen hade gått, och att ta ut upprördheten i förväg verkar en smula egendomligt.

Men det är ju något alldeles speciellt med detta Kuba som retar ihjäl många på högerkanten. Visst är landet en enpartistat, och bara det faktum att Fidels bror nu tagit över styret säger allt om läget för demokratin på Kuba. Men det handlar inte bara om det. I så fall skulle ju borgerligheten rasa varenda dag i sina tidningar över exempelvis Kina, den i särklass största diktaturen i världen. Men då är det snarare hyllningar som gäller. Folkpartiledaren Lars Leijonborg skrev nyligen en bok om Kina, som kraftigt påminde om de pilgrimsresor i österled som vänstern gjorde på sextiotalet till Kambodja. Liberalen Leijonborg mötte inte en enda arbetare i Kina, bara kommunistiska partipampar och företagsfolk. Boken hyllade en diktatur.

Hur kan det komma sig att en enpartistat i det närmaste lovordas, medan en annan uppväcker så upprörda känslor? Svaret är naturligtvis att i fallet Kina har diktaturen dragit i gång en marknadsekonomi som är idealisk för marknadsideologerna, ty den tillåter inga fackföreningar.


Denna ilska över Kuba har framför allt sin rot i det faktum att denna lilla ö utgör ett sådant irriterande hål i den amerikanska världsordningen. Från början var ju frihetskämpen Castro rent av populär i USA. I amerikansk press kunde han hyllas på femtiotalet. Sedan störtade han den USA-stödde diktatorn och började nationalisera jord och andra egendomar som utländska storföretag lagt beslag på. Det tragiska i fallet Kuba är att kalla kriget-logiken drev Castro rakt i armarna på dåvarande Sovjetunionen.   

Hade John F Kennedy avstått från invasions- och mordförsöken samt från handelsblockaden hade revolutionen kunnat ta en annan, demokratisk väg. Så blev det tyvärr inte. Och i dag är nästan hela Latinamerika politiskt rött. En världsdel som USA nyss gjorde vad den ville med är på väg att skaffa sig självförtroende. För många av de nya, demokratiskt valda ledarna i Latinamerika är Castros Kuba med alla sina brister ändå en nation som de i ett avseende kan inspireras av: Kuba visar att det går att försvara sig mot världens mäktigaste imperium. I en världsdel som så länge hemsökts av USA-stödda statskupper och bolagsintressen är det mycket begripligt.