Om man jämför Nobelfesten med en karaokekväll på en Finlandsfärja så framstår Nobelfesten som en aning stel och steril. Fast som tur är så går det knappast att jämföra Sveriges finaste fest med något annat, och jag tror att Stadshuset ligger så långt bort från Ålands hav man kan komma. Rent skattemässigt går det inte heller att jämföra. På båtarna är det inte längre skattefritt på allt och överallt, men Nobelpriset är helt taxfree. Varje år har jag följt kalaset på tv, men i år fick jag äntligen uppleva det på plats. Det var inte alls lika stelt som man kan tro. Feststämningen låg het och spänd i luften, och konversationerna kring borden lät spralliga och  glada, även då dynamiten saknades i programmet.
Så vad skiljer årets fest från alla andra Nobelfester? Inte mycket, kan jag säga. Färgglada klänningar fanns det i överflöd och de såg ut precis som de brukar. Tvådelade eller hela i duchesse, thaisiden eller brokad. Att alla män såg ut som pingviner i sina frackar behöver väl inte påpekas, men stiliga var de, det kan jag inte förneka.

 När det gäller maten så fick jag det vegetariska alternativet som till varmrätt bestod av örtrullad svamprulle med olivglaserade grönsaker, och jag har inget att anmärka på. Det smakade bra mycket bättre än den simpla studentmat som jag annars brukar sprätta upp med konservöppnaren.
Mina köttätande bordsgrannar verkade även gilla sin mat. De fick örtbakad lammrygg med jordärtskockspuré, och till dessert var det ananasparfait på mandel och kanelbotten med sås av mynta.
Även om prinsessan Lilian inte var med i år så var det ändå tre prinsessor på plats, för jag är också prinsessa. Inte för att jag är kunglig, men jag har faktiskt registrerat ”Glamourprinsessan” som varumärke på grund av min blogg.

 Prinsessan Madeleine såg ut som en söt sagoprinsessa i sin blåsvarta klänning, medan kronprinsessan Victoria såg ut som en vacker statschef i sin vinrödlila klänning. Att ”kungen blev rasande” brukar stå i varenda lärobok i historia, men vår nutida Carl Gustaf rasar aldrig. Han satt rak i ryggen nästan hela tiden, och han uppförde sig så trevligt och artigt som han är  tvingad till. Likasådrottning Silvia och prins Carl Philip. Vad Nobelpristagarna gjorde under festen kan jag inte svara på, för de gick inte att särskilja i pingvinflocken. De kan ha gjort vad sjutton som helst.
Självklart var det i alla fall helt oförglömligt att få festa med Sveriges och världens vassaste hjärnor. Det var kungen, det var Horace och det var jag. Och Alfred Nobel skulle bara veta vilken fabulous fest som går av stapeln till minne av hans dödsdag.