Tori Amos: American doll posse
(Epic/Sony BMG)
••••(•)

Möt Santa, Clyde, Isabel, Tori och Pip. Fem kvinnor, fem röster, fem alterego. Det är kvintetten som utgör grunden för Tori Amos temaalbum.
Redan i skivans inledande textrader ”I salute to you commander, and I sneeze, cause I have now an allergy to your policies” slår Isabel fast tonen för de 22 spår som följer. Tori Amos har inga planer på att låta den kristna högern och president Bush fortsätta sin framfart oemotsagda. Och som vanligt har hon förmågan att behandla viktiga ämnen utan att göra avkall på melodierna vi minns, rösten vi älskar och pianospelandet som fått oss att vilja bli rödhåriga.
”American doll posse” är en massiv skiva som på Tori Amos-vis kräver viss återhämtning mellan lyssningarna. Fler skivor borde göra det. 

Peter von Poehl: Going to where the tea trees are
(Bonnier Amigo)

•••(••)
Inledande titelspåret ”Going to where the tea trees are” trollbinder omedelbart med sin anspråkslöshet. Det ter sig snabbt självklart varför låten redan nått framgång i Frankrike.
Även fortsättningen gör det svårt att värja sig mot Peter von Poehls folkpopballader om rotlöshet. Men den till en början uppskattade anspråkslösheten blir väl enformig i längden.

Dinosaur Jr: Beyond
(Fat Possum/PIAS/Border)
••••(•)

J Mascis, Lou Barlow och Murph har spelat in sin första skiva tillsammans på nästan 20 år. Och det är ett kärt återseende. Det var länge sedan Mascis, som verkar må bra av att ha forne antagonisten Barlow vid sin sida, lät så här inspirerad. Att trion använt backspegeln som kompass är uppenbart, men vem bryr sig när återkomsten rymmer lika mycket rockmagi som föregångarna? En skiva att vårda ömt.

Ne-Yo: Because of you
(Def Jam/Universal)
•••(••)

Direkt efter det fina titelspåret kommer besvikelsen. Först produktionerna, sedan melodierna. Som om Ne-Yo tänker för mycket på att vara young Michael och för lite ”to the left, to the left. Men på albumets sista fjärdedel hittar han dit igen.

•(••••)

Jag finner Natasha Bedingfield outhärdlig.
Det är något med hennes ansträngda röst och hennes sätt att aldrig lyckas nå ända fram ens med någon enda av sina ”bättre” låtar (de sämre orkar jag inte ens tänka på, jag låtsas som att de inte existerar).
Skivans höjdpunkt – vilket inte säger så mycket – är ”Tricky angel”, och den funkar faktiskt okej när man föreställer sig hur den hade kunnat låta i händerna på till exempel Beyoncé.