Jag vet att det svider under janterocken att höra det, men jag vill att ni ska veta att jag tycker att jag är bra. Lika bra som jag var på självaste examensdagen för tio år sedan – om inte bättre. Jag vet att några av er kommer att skruva besvärat på er. Väluppfostrade damer kommer att kokettera om etiketten och konservativa herrar  kommer att lyfta ett varnande finger om att hybris och högmod går före fall.

Men det är lika bra att ni vänjer er. Det är inte längre bara en enda dag i livet som det är legitimt att skrika ”fy fan vad jag är bra!”. Nu är det nämligen helt okej att tycka att man är bäst året om. Är det någon gång det ska skrävlas om den egna personen, så är det år 2007 och det här är bara början. Det är nämligen självförvekligandets tider som stundar. Det är inte längre fult att synas och höras på allehanda forum, tvärtom! Vi breder ut oss på bloggar. Vi profilerar oss på Internet på högsta Amerika-vis. Vi mingelposar med ett självsäkert och halvpsykopatiskt leende inför kamerablixtarna och vi smackar upp 40 fördelaktiga bilder på oss själva på Myspace.

Vi är generationen som vet att det i princip krävs en grundkurs i PR & Marknadsföring för att få ett jobb. Vi lever på att sälja in oss själva var tredje månad när projektanställningen tar slut. Att marknadsföra den egna personen är lika viktigt som kompetensen.

Kidsen vill bli framgångsrika advokater och designer, profilerade journalister och egenföretagare. De vill synas och märkas, ta över världen och inte sitta hukade bakom ett skrivbord i glömskans land där ingen vare sig ser eller hör. Den beundransvärda guldklockan för 25 års trogen tjänst är ett minne blott. Ungdomarna vill ha kickar och backar och det snabbaste kvittot på att de duger. Kvittot som de får genom att ta plats och göra väsen av sig – det fulaste man kunde göra när jag växte upp.

Individualisten i mig, hon med drömmar, ler. Tiderna där klasskamraterna trycktes ner i skorna med hånfulla kommentarer när de ville bryta nya marker, är förbi. Dagarna då jante satte stopp för kreativiteten är ett tråkminne blott. I dag är det beundransvärt att vara nördig. Det sexigaste som finns är ett brinnande intresse för något, oavsett om det handlar om ryska animationer, japansk
Lolitamanga, norskt Stavangerporslin eller spexoveralliga KTH-nörderier.

Du kan sjunga, var inte rädd. Du kan skriva, var inte rädd. Du älskar fåglar eller samlar på sockiplast, du dansar som en gud– var inte rädd.
Ta plats, titta upp, visa upp! ”Än klappar hjärtat för friska tag och den ljusnande framtid är vår.”
Ja, nya tider stundar. Fy fan vad vi är bra!