Det är glassfest på autobahn. De multinationella jätteföretagens dominans innebär att vi äter allt mer importerad glass. Endast en av årets nio nyheter på GB:s ­pinn­glasskarta är producerad i Sverige.

Lakritspuck, en gammal succé som nu är tillbaka, säljs endast i Sverige, men tillverkas i Portugal.
Det är svårt att vara en medveten konsument när det gäller glass. Inte minst om man vill veta var glassen är tillverkad.  På förpackningen hittar man ofta bara innehållsdeklarationen på en mängd olika språk.

Klart är att vi äter allt mer glass som inte är tillverkad i Sverige. Ett exempel: I år har den gamla favoriten Lakritspuck gjort comeback. Sedan 1993, då Lakritspucken sist sågs i frysdisken, har GB-glass blivit ett helägt dotterbolag till Unilever. Då producerades Lakritspuck i Flen. Nu tillverkas glassen i Portugal, trots att den endast säljs i Sverige. Lakritsöverdraget är tillverkat av en annan leverantör någonstans i Europa. Unilever vill inte avslöja var.
Anledningen till att fabriken i Flen inte fick tillverka Lakritspuck var att den inte hade rätt maskiner för att tillverka en glass av den storleken (de maskiner som tillverkade Lakritspuck på 80- och 90-talen är utbytta). I stället för att köpa nya maskiner valde Unilever tillverkning i Portugal.
– Vår enda möjlighet att göra det var att lägga tillverkningen i Portugal.  Annars hade det blivit omöjligt om den inte skulle kosta hur mycket som helst, säger Marie Rydén, teknisk chef på Unilever.

Nära två tredjedelar av GB:s pinnglassar och strutar är numera producerade utanför Sverige. Unilever som dominerar glassmarknaden i många europeiska länder har likriktat utbudet så att en fabrik i Italien som tillverkar till exempel Magnum producerar just den sorten för hela Europa.
– Fabrikerna är mer specialiserade och mindre flexibla än förut. Därför kan vi inte tillverka alla glassar i Flen, säger Marie Rydén.
En som reagerar mot lastbilsåkandet är Håkan Johansson, transportexpert på Vägverket.
– Ur miljösynpunkt är det ett vansinnigt upplägg att köra glass kors och tvärs över Europa. För att kyla glassen måste lastbilens kylaggregat vara på hela tiden. Alltså drar det diesel och alstrar koldioxidutsläpp även när lastbilen står stilla, säger Håkan Johansson

Eftersom glass behöver en mycket låg temperatur, helst –25 grader, är resursförbrukningen stor under transport. Att storföretagen ändå väljer motorvägen framför lokal produktion menar Håkan Johansson säger något om prisläget för transporter.
– För vad vi kallar förädlade varor är transportkostnad­en end­­ast cirka fem procent av produktionskostnaden. För livsmedel borde den vara högre. Men glassexemplet visar att transporter är väldigt billigt även när det gäller livsmedel, säger Håkan Johansson.

Lars Adgård, vd för Frigoscandia Distribution som svarar för en stor del av transporterna av bland annat Unilevers glass, medger att miljötänkandet när det gäller glass­transporter inte kommit särskilt långt:
– Det vore fel att säga att vi är duktiga på det här.
Så gott som alla transporter av glass i Europa och mellan Syd- och Mellan­europa och Sverige sker med lastbil. Bland annat problem med att lasta av och på mellan olika transportmedel gör att det i dag är för tekniskt krångligt att använda järnväg. De stora aktörerna har inte varit  särskilt intresserade av att verka för miljövänligare lösningar.
– Vi försöker att titta på det. Men marknaden har inte varit mogen. Men en ökad medvetenhet om att alla måste ta sitt ansvar för miljön kommer göra att vi lägger allt fler transporter på järnväg, säger Lars Adgård.