Sveriges transvestiter jublar över att bli friskförklarade. Men transsexualism står kvar i Socialstyrelsens sjukdomsregister.
– Det är enda sättet för oss att få sjukvården vi behöver för att byta kön, säger Kim Nygren, på väg från kvinna till man.

Kan du förklara skillnaden mellan transvestit och transsexuell?
– Transsexuella upplever att de är födda i fel kropp, med fel kön. De flesta vill genomgå en behandling för att byta sitt kön. Det har ingenting med sexuell läggning att göra. ”Sex” står för det engelska ordet för kön. Transvestiter är nöjda med sig själva, eller med sitt fysiska kön. De går klädda i det andra könets kläder och det kan vara av sexuell lust.

Varför står transsexualism i socialtjänstens register över sjukdomar, medan transvestitism har tagits bort?
– Transsexuella står kvar för att det ska generera vård som vi behöver för behandlingen. Och för att det inte ska bli som i USA, där man får betala 300 000 för en operation.

Nu subventioneras alltså behandlingarna för könskorrigering?
– Ja. Det är bra att det  er­bjuds hjälp eftersom det är så hög självmordsrisk bland transsexuella. Den hjälp som ges i dag är kirurgi och hormonell behandling. Sverige var första land i världen med att göra det lagligt med könskorrigering, 1972.

Har du genomgått processen?
– Jag håller på. Jag har kommit ganska långt och genomgått flera operationer. Men jag har två eller tre kvar.

Hur svårt var beslutet?
– För mig handlade det om att leva eller inte leva, så det fanns inte så mycket att välja på.

Kan en partner acceptera att den man lever med bestämmer sig för att byta kön?
– Ja, man blir kär i en person, inte i ett kön. Jag vet människor som har varit med sin partner genom hela könsbytet och de är kvar än. Jag tror bara att det handlar om att man inte ska vara så inskränkt vad det gäller att man ska vara man och kvinna, att man måste få biologiska barn och så.

I dag släpper RFSL Ungdom en rapport om unga transsexuellas situation i samhället. Hur upplever du ­samhälls­klimatet?
– Jag har nog haft ganska stor tur. Jag tror jag blev diskriminerad en gång, fast jag kan inte bevisa något. Jag fick ett jobb, men blev kickad utan anledning. Och jag kan ju inte gå och simma till exempel. Eller kan, jag vill inte. Om jag gick in i tjejernas omklädningsrum skulle de slänga ut mig. I killarnas skulle jag kunna gå in, men inte våga byta om. Jag kan inte gå utan tröja, då är jag körd. Det funkar inte.

Men det kommer det väl att göra?
– I sinom tid, ja.

Hur reagerar din familj på att du är transsexuell?
– Mamma, syrran och brorsan har gått bra. Men inte pappa. Han kunde inte acceptera att jag kom ut som transsexuell. Jag har inte haft kontakt med honom på fyra år. Mamma accepterade det från början, även om hon har svårt att komma ihåg att säga rätt namn och pronomen.