Artist: Per Gessle
Skiva: Party crasher (Elevator Entertainment/EMI)
Betyg: ••
Den här plattan känns lite grann som en maskerad med ett genant 80-talstema, där alla klär sig som om MTV var ett alldeles nytt fenomen.
Det är tuperat hår, midjekorta kavajer, kråsskjortor och breda axelklaffar. Alla neonfärgade attribut finns där, det hörs. ”Silly really”.
Per Gessle har influerats av syntpopen och discon – Culture Club, Duran Duran, Human League, med flera – från Roxettes allra tidigaste ungdom och skapat ett nostalgiskt alternativ till sitt eget förflutna. Med Helena Josefsson i stället för Marie Fredriksson vid sin sida.
Det är en skiva som skulle kunna sysselsätta popnördar i veckor i arbetet med att identifiera alla beståndsdelar som Gessle ”hittade” när han förde över sin gamla skivsamling till sin Ipod. Eller när han suttit och lekt med Garageband på sin Mac för att hitta tillbaka.
Nu är det knappast första gången som Gessle kan beskyllas för att vara en poptjuv. Men det är kanske första gången som det känns att han inte kunnat slita blicken från backspegeln. Sin egen storhet ser han inte där, bara sin storhetstid.
PETER LINDHOLM


Killers har bytt till snyggare kostym
Artist: Killers
Skiva: Day & age  (Island/Universal)
Betyg: •••
Killers lät aldrig särskilt indie, fast de ville. Snarare nu-indie. Eller macho-indie. Populistisk nu-macho-indie. Jaja, jag ger mig, men poängen är att de till stor del verkar ha lämnat det bakom sig för en snyggare kostym med bättre passform och knappar av glimrande pop. Här finns trallvänliga refränger, stänk av brittiskt åttiotal, lite disco samt ett dramatiskt slut. Inte så tokigt.    
Maria Forsström
    
En skön röst har walzat tillbaka in
Artist: Christian Walz
Skiva: The corner
(RCA/Sony BMG)
Betyg: •••
Christian Walz är tillbaka med ny skiva efter fyra års tystnad och jag inser att jag har saknat hans härliga blandning av pop och soul och framför allt den sköna rösten. Låtarna är dansvänliga med melodier som sätter sig och balladerna är hjärtskärande vackra. Allt är otroligt genomarbetat med massa detaljer och det är väldigt snyggt, ibland nästan för.
Sara Thorstensson

Engagerande men rörigt och ojämnt
Artist: The Fireman
Skiva: Electric arguments (MPL/Border)
Betyg: •••
Det låter som om Paul McCartney knarkat ner sig rejält efter skilsmässan från Heather Mills.
Tillsammans med producenten Youth (U2, The Orb) har han gjort en indieplatta med experimentell psykedeliarock och krautdisco.
Det är ojämnt och skräpigt, men bara idén är värd respekt och stundtals är det bland det mest engagerande han gjort sedan Wings.
Fast de som gillar den där äppelkäcka Beatles-figuren kommer inte att hålla med.    
PETER LINDHOLM

En stor skiva från en stort band
Artist: The Soundtrack
Of Our Lives
Skiva: Communion (Akashic/Warner)
Betyg: ••••
The Sound-track Of Our Lives är inte som andra band.
När andra akter har  problem att fylla ett enkel-album med minnesvärda låtar ger det här gänget ut en dubbelplatta som får mig att vilja höra ännu mer.
Gruppen lånar som vanligt ohämmat från sextio- och sjuttiotalets rockhistoria, men resultatet är aldrig mossigt tillbakablickande – snarare tidlöst och inspirerat. ”Communion” är en stor skiva från ett stort band.
Patrik Wirén