Människan är det enda djur som kan röra sig i takt med musik, det påpekade Lasse Berg häromåret i en av de mest hoppfulla böcker jag läst: Gryning över Kalahari. Han såg detta faktum som ett litet uttryck för hoppet om gemenskap. I boken - en vindlande färd ner till människans ursprung på den afrikanska kontinenten - anser sig författaren till och med veta vad mänsklig lycka är: Att vara med andra människor och, bokstavligen, ligga på en strand och småprata. Det kan också ha varit längs Sydafrikas stränder som den mänskliga hjärnan och det mänskliga medvetandet en gång uppstod.
Hela mitt vuxna liv, sedan femtonårsåldern, har jag fascinerats av utopier, dvs hoppfulla visioner om en annan, bättre värld. Jag är övertygad om att samhällen som inte håller sig med sådana föreställningar blir mentalt anorektiska. Marx skrev inte mycket om utopier, men hans dröm var en värld där arbetsdelningen och därmed klassamhället upplösts: Vi skulle en dag bli hela. I allt utopiskt som människan tänkt ekar minnet av en svunnen guldålder, mytologiskt fattad som Eden – men också hoppet om en annan värld belägen i framtiden. Kanske var det i sjuttonårsåldern jag första gången läste den tysk-judiske filosofen Ernst Bloch. På flykt från nazismen skrev han sitt trebandsverk Hoppets princip, som jag visserligen bara orkade läsa delar ur, men som evigt satt sig i huvudet på mig: Han menar att det typiska för människan är viljan till ett befriat liv, till gemenskap. Han polemiserade mot den pessimistiske Freud som såg oss som offer för våra drifter. Mot honom satte han dagdrömmen och möjligheten som ett fundamentalt sätt att se på världen. Han talade om ”ännu-icke-varat”, det som vi längtar efter, hoppas på.
Hoppets princip: Bara att säga ut den titeln under den pågående Israel-Palestina konflikten känns egendomligt. Men det främmandegör pessimismen. I radion hör jag ledande palestinier som nyss hoppades på fred men som nu, inför Israels brutala övergrepp, resignerat och givit upp. Var finns hoppet i Gaza? För den mätte är en brödskiva ingenting värd, och för den nyfikne är den nyss lästa tidningen bara en loj meningslöshet, skriver Bloch. Men han fortsätter: så börjar det om: Hungern kommer, nyfikenheten vaknar nästa dag. Och ”ännu-icke-varat” anmäler sig.
Många israeler kommer snart att känna skam för vad deras regering gjort. Och i ruinerna på Gaza kommer, när röken lagt sig, människor att börja om. Såriga, förtvivlade, men också med hoppets princip inom sig. Vi är dömda till hopp.








Blogga om artikeln. Kopiera länken till blogginlägget!


Kommentera artikeln)
