– Det här har jag drömt om sedan det blev klart att VM skulle gå i sådan här terräng för fyra år sedan, säger Lundanes, som tog hem långdistansguldet även 2010 och 2012.

Medaljörerna har totalt dominerat långdistansscenen de senaste åren. Sedan 2008 har de tre skogsstjärnorna delat på de nio gulden.

Men de tre föregående årens mästare, Thierry Gueorgiou, var kritisk efteråt.

– Jag vill inte anklaga arrangörerna, de har skött sig bra. Men man borde kunna kräva att IOF (Internationella orienteringsförbundet) kollar kartorna bättre. Nu var jag tvungen att simma över en bäck på ett ställe där kartan visar att man ska ta sig över lätt, säger fransmannen.

Svenskar långt efter

De tre svenskarna hade aldrig med medaljstriden att göra. Bäst sprang långspecialisten Fredrik Bakkman som blev nia, 7.34 efter. William Lind tog elfteplatsen, slagen med 9.59, och en mycket trött Gustav Bergman slutade på en 23:e-plats, 15.26 efter på den 15,5 kilometer långa banan.

Det var en bana som gjord för Olav Lundanes, som på den extremt tungsprungna banan med sugande myrar, tvära stup och högt ris fick precis den terrängtyp han är van vid hemifrån. Han tog ett rejält grepp om guldet direkt, även om Gueorgiou på slutet närmade sig en del.

Men det var ändå inget snack om saken när Lundanes med blodet rinnande från huvudet sprang i mål i blötan på tiden 1.33.27.

Bakkman ledde ett tag

Fredrik Bakkman startade tidigt och ledde länge.

– Jag tycker att jag har gått bra hela vägen. Därför blev jag väldigt förvånad när Timo Sild kom ikapp mig två minuter efter långsträckan. Men jag kände mig stark och klarade av att gå ifrån honom, säger Bakkman, som till slut slog estländaren Sild med 15 sekunder.

Lika nöjd var inte William Lind:

– Loppet var inget vidare. Jag kände att jag inte träffade rätt på långsträckan till andra kontrollen och blev stressad. Sedan fick jag fokusera på fysiken i stället för på orienteringen.

På förhand var Gustav Bergman det största svenska hoppet, men han tröttnade totalt.

– Har kanske missat en halvminut, det är allt. Kroppen vill inte vara med alls. Nu har det blivit så här på två VM i rad, jag vet inte vad jag håller på med. Det funkade i en timme, sedan hade jag inget mer att ge, säger en mycket besviken Bergman.