Fakta: Nicolina Pernheim

Född: Den 22 augusti 1991 i Göteborg.

Bor: Göteborg.

Klubb: Sakura JK.

Idrott: Judo, 63 kg.

Funktionsnedsättning: Synskadad sedan födseln. Helt blind sedan tonåren.

Meriter: Femma på Paralympics 2008 (förlust i bronsmatch), tre EM-guld (2009, 2011, 2013), brons på SM för seende 2014.

Judon är en unik Paralympics-sport. För Sveriges enda deltagare, Nicolina Pernheim i 63-kilosklassen, är det ingen positiv säregenhet.

Det är den enda idrotten där alla synskadade, oavsett grad av nedsättning, tävlar mot varandra utan ögonbindel. Och Pernheim är den enda B1:an, helt blinda, som kvalat in.

– Hade jag haft en B1-klass så hade jag tagit guld, det är inget snack om det. Jag är bäst i världen bland de blinda, så det är klart att jag hade velat ha det så. Det hade känts mer rättvist att tävla i sin klass, så som andra idrotter har det, säger Nicolina Pernheim.

Stor skillnad

Skillnaden i syn mellan de tre klasserna – B1, B2 och B3 – är stor. B1:or ser ingenting, B2:or ser på nära håll och kan ofta läsa till exempel sms, medan B3:or kan läsa den översta raden på en syntavla. B3:or anses ha upp till 10-procent i funktionell syn.

– Och tyvärr är det många som inte bara är B3:or, utan de ser egentligen för mycket för det också. Det är mycket fusk med klasserna och det gör att jag inte bara tävlar mot de som ser 10 procent utan mot de som ser 40, 50 eller 60 procent.

Att alla klasser tävlar ihop är en sak. Men fusket med klassificering är det som gör Pernheim rejält förbannad.

Värre än dopning

– Det är inte kul. Paralympics är för funktionshindrade och inte för seende. De har OS. Jag tycker att det är värre än dopning, ärligt talat. Men jag har slagit seende hemma och det är seende jag tränar med hemma så jag är van.

Hennes tränare, pappa Martin Pernheim, är lika frustrerad.

– Jag tycker att det är riktigt skruttigt, om jag ska vara ärlig. Judon är den enda idrotten där alla tävlar oavsett synklass. Det finns ju goalball också, men då tävlar alla med mörka ögonbindlar, säger Martin Pernheim.

Han säger att en stor skillnad från när judon kom med på Paralympics 1988, är att majoriteten var helt blinda då. Nu är det bara ett fåtal.

Kallas B7:or

Han är övertygad om att det fuskas med klassificeringarna. Han och andra landslagscoacher brukar kalla de fuskande idrottarna för "B7:or".

– Jag har en film på min dator, som jag har tagit på en kille som är officiellt blind. Han rör sig hur bra som helst över fotbollsplaner och plockar mat själv, och har ingen käpp. Det är lite bittert.

Nicolina Pernheim gör sitt tredje Paralympics och hoppas ta revansch från Peking 2008, då hon förlorade bronsmatchen. Hennes första motståndare är sydkoreanskan Jin Song-Lee (B2). Vid seger väntar semifinal. Vid förlust blir det återkval.

– Jag vill så sjukt gärna ta en medalj. Men det är tuffare motstånd för varje gång. Om jag 2008 hade varit så bra som jag är nu så hade det inte varit något snack, då hade jag tagit guld, säger Nicolina Pernheim.