Sekunderna före start lade sig tystnaden över Sollentunavallen, så som det brukar göra när de snabbaste friidrottarna gör upp i mästerskap.

När sprinterlöparna – läs: längdhopparen och häckspecialisten – korsat mållinjen skruvades volymen upp.

Khaddi Sagnia skrek ut sin lycka över SM-guldet och personrekordet (11,48 sekunder), hoppade omkring som i ett rus – och gav SM-tvåan Sanna Kallur (11,53) en ordentlig kram.

Det visade sig att det fanns all anledning för Sagnia att ta Kallur i famn.

– Det var jag som övertalade Khaddi att springa 100. Först var hon tveksam... Det fick jag äta upp, säger Falulöparen.

– Vi ska dela på guldet. Jag är så sjukt glad. Jag hade en väldigt stor revanschlust efter OS. Det jag gjorde där var inte godkänt. Nu ville jag väcka kroppen, säger Sagnia.

"Väldigt vaken"

TT: Och kroppen var vaken?

– Ja herregud, vad händer? Den var väldigt vaken.

TT: Men du tvekade på att ställa upp?

– Ja, jag har aldrig gillat 100 meter. Tidigare har jag inte orkat hela vägen.

Det gjorde hon den här gången men det kunde ha slutat betydligt tråkigare. Det första startförsöket kallades tillbaka, men hela finalfältet fick förnyat förtroende.

– Jag var så nervös. Jag trodde att det var jag. Jag var beredd att gå därifrån, säger Sagnia.

Trots de funderingarna kom hon i väg riktigt bra när fältet släpptes i väg i omstarten.

– Jag gav bort det i starten. Khaddi hade kommit en meter innan jag kom ur blocken. Men jag är en glad tvåa, säger Kallur.

Hoppades på rekord

Sveriges snabbaste man heter Tom Kling Baptiste. Han vann SM-finalen på 10,27 sekunder, tangerat årsbästa.

Men riktigt nöjd var han inte.

– Det är jättekul att försvara titeln men jag hade hoppats på lite mer tidsmässigt. Jag är i bättre slag än så här och siktade på svenskt rekord (Peter Karlssons 10,18) men gör ett halvknackigt lopp, säger Kling Baptiste.

Han fick trösta sig med att han slog Karlssons mästerskapsrekord från 1996 (10,29).