Fakta: Fem senaste mästarlagen

2014–2015: Falun.

2013–2014: Falun.

2012–2013: Falun.

2011–2012: Storvreta.

2010–2011: Storvreta.

Fakta: Klubbarnas väg till SM-finalen

Storvreta:

4–1 i matcher i kvartsfinalen mot Helsingborg.

4–3 i semifinalen mot Falun.

Linköping:

4–1 i matcher i kvartsfinalen mot Pixbo.

4–2 i semifinalen mot Dalen.

Spelare, ledare och journalister försvinner från presskonferensen för att kolla in innebandyplanen inne i Tele2 Arena. Alla utom en. Mattias Samuelsson hoppar på stället, är nära att snubbla i trapporna och väljer sedan att gå åt andra hållet.

– Fan... Jag är skitnervös. Jag blir vidrigt nervös, det blir jag alltid inför sådana här stora matcher, säger han.

– När man är här blir man dessutom påmind om vad som väntar. Det är knappt som att det är värt att hålla på. Är det värt det här?

Känslorna är lätta att förstå.

Efter att Storvreta radat upp SM-slutspel hamnade klubben utanför slutspelet i fjol.

– Det var katastrof. Med alla landslagsmän som vi hade var det starkt att missa slutspelet. Men vi fick inte igång det. Vi vann någon match och förlorade nästa. Vi fick inte flyt i någonting, säger Samuelsson.

– Vi har haft dåliga perioder i år också, som påminde om det i fjol, och vi har verkligen fått kriga väldigt hårt för att vara här.

"Världens sämste pappa"

Nu när klubben är i final, första sedan förlusten mot Falun 2013–2014, vill Mattias Samuelsson ta vara på tillfället.

Han vill ha revansch för förra säsongens fiasko.

– Tiden har ju gett mycket tändvätska. Jag blev så förbannad på mig själv. Jag lägger ju ner så mycket tid på det här. Jag är borta från familjen och då kan jag väl se till att göra det någorlunda bra i alla fall, säger han.

För att lyckas mot Linköping i Tele2 Arena har det mesta handlat om lördagens final.

– Jag har varit helt värdelös hemma. Jag har varit världens sämsta pojkvän, världens sämsta pappa... Det har varit så mycket fokus på det här och det är nog för att jag känner stor revanschlust efter förra året, säger han.

"Haltade runt"

I Linköping drivs Martin Karlsson av liknande känslor. Karlsson, som fyller 27 år på finaldagen, missade förra säsongens final mot Falun efter att ha brutit vadbenet i december.

– Jag fick vara med och värma upp. Jag haltade runt lite. Det var surt men jag ville känna på känslan och vara med för att suga in atmosfären om det skulle hända igen, och det gör det ju nu, säger han.