Att se världens bästa idrottare i högform är fascinerande. Men precis som på OS har det under Paralympics också funnits idrottare som är värda att lyfta fram av andra skäl, medaljhopp eller ej.

Rakel Mateo Uriarte från Spanien slutade hjälplöst sist i damernas triathlon, klass PT2, men att 41-åringen alls tagit sig an den krävande grenen är en prestation att beundra.

Svår jobbolycka

Hon jobbade i en mataffär 2001 när en 100 kilo tung varuhylla föll över henne och skadade hennes vänstra ben svårt. Så svårt att det enda sättet för henne att nu genomföra ett triathlon är med hjälp av kryckor. Väl i mål kunde hon varken dölja glädje eller tårar.

– Inga andra sätt fungerade, men när jag bestämde mig för att använda kryckorna så gick det. Det är svårt, men det är den enda möjligheten, sade Rakel Mateo Uriarte, som avslutar karriären efter Paralympics, efter loppet.

– Min dröm var att ta mig till Rio, och jag visste att det skulle vara svårt att ta medalj, framför allt på grund av sättet jag springer på. Men jag är otroligt glad över det jag har presterat.

Rätt till dödshjälp

Belgiskan Marieke Vervoort skapade stora rubriker redan före Paralympics, då det uppgavs att hon ville ta sitt liv efter spelen i Rio. 2008 skrev hon på papper som ger henne rätt till dödshjälp, på grund av den muskelsjukdom hon lidit av sedan tonåren och som bryter ner kroppen och orsakar kronisk smärta, allt sämre syn och svåra sömnproblem.

Trots det tillhör hon den absoluta världseliten och i Rio tog hon silver på 400 meter. På en välbesökt presskonferens i veckan försökte hon nyansera debatten kring dödshjälp.

– Hade jag inte haft mina papper så hade jag redan tagit mitt liv. Jag hoppas att fler länder vågar prata om dödshjälp, för det får människor att leva längre. Bara för att man skriver på så betyder det inte att man måste dö två veckor senare. Jag skrev på pappren 2008. Titta nu, det är 2016 och jag har precis tagit ett silver, sade Vervoort.

Hon berättade att hennes syn är nere på 20 procent, och att hon mår sämre för varje år som går. Men att hon inte planerar att ta sitt liv i närtid.

– När den dagen kommer, att jag har fler dåliga dagar än bra, då har jag mina dödshjälpspapper. Men där är vi inte än.

Tjernobyloffer

Simmaren Oksana Masters från USA har Paralympics-rutin från rodd, längdskidor, skidskytte och cykling. Som om inte det vore imponerande nog föddes hon med olika långa ben, sammanvuxna fingrar, sex tår på varje fot och en ensam njure, allt till följd av att hennes biologiska, ukrainska mor bodde några timmar från Tjernobyl vid tiden för kärnkraftskatastrofen 1986.

– Det är helt otroligt att jag ens är här. Jag kan skatta mig väldigt lycklig över att få leva min dröm, sade Oksana Masters, som var sju år gammal när hon adopterades av en amerikansk kvinna, till den officiella Paralympics-sajten.

Rent tekniskt är det få idrottare som imponerar så mycket som de som helt saknar armar. Egyptiern Ibrahim Hamadtou har fått mycket uppmärksamhet, då han är den enda bordtennisspelaren i Rio, och i världseliten överlag, som håller sin racket i munnen.

Armless archer

Och i simarenan tog kinesen Zheng Tao tre medaljer, ett guld och två silver, trots att 25-åringen blev av med sina armar efter en allvarlig elstöt när han var barn. På 100 meter ryggsim försvarade han sitt guld från London och satte nytt världsrekord.

Och så har vi Matt Stutzman, även känd som "Armless archer". Amerikanen är en av världens bästa bågskyttar, och hans teknik går ut på att ladda och hålla bågen med fötterna, för att sedan spänna den med en krokanordning som han har trätt över axeln. Tekniken har han tvingats uppfinna på egen hand.

– Alltså, jag googlade "att skjuta utan armar", och det kom inte upp några sökresultat, säger Matt Stutzman, som jagar medalj i Rio, till Paralympics-sajten.

– Men oavsett om jag vinner eller förlorar, så lämnar jag ett avtryck till de som tittar. Kolla på den där killen, han har inga armar. Och han kan skjuta.