Till sist orkade Daniel inte längre.

Kanske var det redan på hösten 2010, kanske var det när vintern gick mot vår året därpå.

Ingen vet, för ingen saknade honom. Ingen familj, inga vänner, inga arbetskamrater.

– Han bara försvann, säger en granne.

I början av maj i år ville fastighetsägaren få tillträde till Daniels lägenhet eftersom det var dags för stambyte. När ingen öppnade tillkallades polis som bröt upp dörren.

Inne i den pedantiskt städade lägenheten låg Daniels mumifierade kropp. Att döma av reklambladen och gratistidningarna hade han varit död i nästan två år. Iris Terlings begravningsbyrå tog hand om kremeringen och bouppteckningen.

– Jag har tänkt på honom ibland. Hur kan en människa bli så ensam, det känns inte som ett liv. 

Kriminalinspektör Claes Björnefält vid söderortspolisen utredde dödsfallet. Han har också svårt att glömma den ensamme mannen i tvårumslägenheten i Bagarmossen.

– Han var ju bara 55 eller 56 år när han dog. Han var ung, han borde ha haft kompisar som saknade honom.

Men Daniel hade inga kompisar. Han levde på en liten förtidspension som gick direkt in på hans bankkonto. Hyran och andra räkningar betalades med autogiro. Om inte fastighetsbolaget bestämt sig för att genomföra stambytet kunde hans kropp ha legat kvar i många år till.

För drygt 30 år sedan var Daniel en ung man på drygt 20 år. Tillsammans med sin fru Susanna och föräldrarna kom han från militärdiktaturens Argentina till Sverige i slutet av 1970-talet. Daniel och Susanna fick inga barn och skilde sig 1981. Kort därefter lämnade Susanna Sverige. 

Det finns luckor i den svenska folkbokföringen, men Daniels pappa Juan ska ha återvänt till Argentina 1991 där han dog 1997. Daniels mamma Maria Rosa stannade kvar i Sverige hos sonen. För fem år sedan avled hon på ett sjukhem i Jakobsberg norr om Stockholm. Efter mammans död verkar Daniels sociala kontakter ha upphört helt.

– Det är i alla fall klarlagt att han inte hade något jobb de sista åren av sitt liv, säger Claes Björnefält.

Ahmed Jabbar bodde granne med Daniel i Bagarmossen. Han minns en trevlig, tystlåten man som såg betydligt äldre ut än sina 55 år.

– Han kom ensam hit för tre år sedan. Vi brukade stå bredvid varandra och röka i loftgången. Vi sa hej, det var allt. En gång såg jag -honom vandra i väg ensam med ett metspö. Men jag såg honom aldrig tillsammans med någon. 

– Jag kommer från Irak. Där skulle det här aldrig ha hänt. Där har alla koll på varandra. Det är på gott och ont, men ingen skulle ligga död i sin lägenhet i två år utan att någon märkte det. 

De sista åren av sitt liv levde Daniel på någon form av sjukpension. Han har deklarerat för drygt 70 000 kronor om året. Alla fasta räkningar betalades genom autogiro.

När polisen bröt sig in i lägenheten hittade man en hög med reklam och gratistidningar. 

– Lägenheten var spartansk men välstädad. Vi hittade inga personliga brev eller vykort. Bara reklam. Det händer ofta att vi hittar människor som legat döda länge utan att någon saknat dem. Men jag kan inte minnas någon som har legat så här länge, säger Claes Björnefält.

Daniel lämnade inga spår efter sig. Inget avskedsbrev, inget testamente – ingen livförsäkring.

Hans kropp kremerades och personalen på Skogskyrkogården i södra Stockholm strödde askan i en minneslund.

När Daniel dödförklarades slutade pensionen att gå in på kontot, men hyreskontraktet gällde fortfarande.

Därför krävde fastighetsbolaget dödsboet på majhyran. Även Radiotjänst ville ha betalt för tv-licensen.

När skulderna dragits från tillgångarna återstod 11 154 kronor och 18 öre. Pengarna tillföll Allmänna arvsfonden. 

Daniel har lämnat ett spår efter sig på internet. På en sajt för fågelskådare har han rapporterat att han sommaren 2003 såg åtta kornknarrar, två mindre strandpipare och en havsörn.

LÄS MER: ENSAMHET LIKA FARLIGT SOM ALKOHOL OCH RÖKNING

LÄS MER: EN TILL TVÅ DÖR VARJE VECKA UTAN ANHÖRIGA