Micael Dahlén ser ut som en rockstjärna, fast istället för en Gibson Les Paul har han en penna. Redan som 34-åring blev han professor i marknadsföring och han är idag en uppskattad författare, föreläsare och tänkare. Men det är först nu som han vågar visa sitt riktiga jag.

 
– Det är skönt om jag i någon dimension lyckas leva upp till professorsmyten, skrattar Micael spontant när han visar in oss på sitt oerhört stökiga kontor på Handelshögskolan i Stockholm. 
Det ligger böcker och rapporter överallt och det enda som det verkar finnas struktur på är bilderna på hans barn som sitter prydligt uppsatta på väggen. 
– Jag är medveten om att kontoret bidrar till att bygga mitt personliga varumärke, om inte annat blir det större bilder när fotografer är här eftersom de vill få med hela röran på bild. Men detta är jag på riktigt. 
 
Som proffessor börjar man ofta på minus när det gäller folks intresse. Det är generellt sett väldigt få som läser vetenskapliga artiklar.
– Många fler läser mina blogginlägg än mina akademiska alster, så de vetenskapliga artiklarna är snarare ett sätt att kvalitetssäkra och testa mina idéer och tankar. Men nyttan kommer när folk reagerar och engagerar sig.
Om Micael ser nyttan i sitt arbete genom att folk reagerar passar hans senaste projekt som handen i handsken. Boken ”Monster” handlar om mänsklighetens fascination för bestialiska mördare. Idén fick han när han läste en artikel om en känd svensk mördare som skrev ett öppet brev där han bad kvinnor att sluta skicka kärleksbrev, han blev formligen överöst.  
– Det fick mig att börja tänka. Att mörda är det värsta en människa kan göra, det är vi alla överrens om. Hur kan det då komma sig att de får kärleksbrev? Kan mord leda till status, kan man bli berömd av att döda? Kanske kan det till och med anses som ett karriärval?
Micael började fundera på dessa frågor och blev efter ett tag närmast manisk av arbetet. Han var tvungen att träffa dem, både monstren och de som dyrkar dem, för att förstå. 
– Jag gick in i arbetet med uppfattningen att det är trasiga individer som skriver kärleksbrev till dömda mördare. De måste ju ha haft en mycket hemsk uppväxt, tänkte jag, men så var det inte riktigt.
 
Gång på gång i arbetet med boken kom Micaels ursprungstes på skam. Han exemplifierar genom att berätta om dansken Peter Lundin som har dömts för att ha mördat sin mamma. Han medverkade i en dokumentär och fick efter det mängder av danska fans som skickade honom såväl kärleksbrev som pengar. 
– Marianne, Peters nuvarande fru, berättade för mig att hon började skriva till honom utan att tänka så mycket på varför, precis som många andra av hennes kompisar också gjorde. Det var kittlande att han svarade just henne eftersom han var kändis. Brevväxlingen gav spänning i hennes i övrigt väldigt vanliga liv. 
Den mest makabra bekantskapen i boken är dock Issei Sagawa, känd för att kallblodigt ha mördat en kollega och sedan ätit upp henne. Issei är idag en superstjärna i sitt hemland Japan. Han är både pratshowvärd, konstnär och kokboksförfattare och står förmodligen för världens mest annorlunda väg till en ”framgångsrik” karriär. 
– En stor del av det läskiga med dessa monster är att de har fått så mycket uppmärksamhet. 
Micael menar till och med att Issei Sagawa närmast kan beskrivas som en korsning mellan Ingvar Oldsberg och Mikael Persbrandt. 
– Det sjukaste av allt är att han har varit matkrönikör. Jag förstår att man säger att han är en förlaga till Hanibal Lector, han är en påläst och intellektuell man. Kombinationen av att referera till Sartre och samtidigt vara kannibal blir så absurd. Det är svårt att beskriva det. När jag träffade honom sa han att japansk media har börjat tröttna lite på honom. ”Jag funderar på att ta en japansk kvinna denna gång. En stor och yppig kvinna så att det blir en rejäl gryta. Att äta en människa är som att kyssas, man smakar på varandra”, förklarade Issei. Jag vet inte vad det är för adjektiv jag ska använda för att beskriva de här typerna. 
 
Den största anledningen till att Micael har genomfört det bitvis ganska ångestladdade projektet är för att han alltid har svårt att släppa en intressant tanke. 
– Ibland känns det som att jag plötsligt ser samband i universum. Då måste jag undersöka det vidare. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Detta är mina förlorade högtider och vakna nätter. Det har varit både förrädiskt och jobbigt att inse att det faktiskt ger en kick att balansera på gränsen. Man kan säga att detta projekt är min variant av bungy jump.
Att ha hittat sitt bungy jump är givetvis avundsvärt, men samtidigt är projektlogiken sådan att den alltid har ett slut och Micael känner själv att det mesta i tillvaron bleknar efter Monster-projektet. Det är svårt att hitta kickarna. 
– Jag har alltid haft perioder där jag har väldigt svårt att ta mig upp ur sängen, då det är väldigt tungt. Jag har dock varit bra på att begränsa mig till att synas och höras i de lägen när det finns glädje i mitt liv. En kick uppåt kan komma fort, men det som ¬förvånar mig är att det går lika fort nedåt. Det skrämmer livet ur mig.