Mattias Klum må vara en av Sveriges absolut mest namnkunniga fotografer, men han väntar fortfarande på att få knäppa den där perfekta bilden. Metro Student mötte National Geographic-fotografen Mattias Klum för att prata om drivkraft, nära döden-upplevelser och hur man tar sig uppåt i karriären.

Sitt första uppdrag på prestigetidningen National Geographic fick Mattias Klum redan som 23-åring.
– Jag skulle fotografera svenska landskap och de testade mig på det uppdraget. De verkade nöjda, men bilderna publicerades aldrig. Jag blev såklart förkrossad. ”Nu får jag väl aldrig chansen igen”, tänkte jag, men fotochefen sa lugnande att jag skulle ge det tid.

Mattias slet som ett djur, som man måste göra om man vill komma uppåt i karriären. Han blev antagen till några bildbyråer, men att någon gång komma med i National Geographics kändes fortfarande utopiskt.
– Jag tror att jag besitter förmågan att visualisera saker både fototekniskt och berättartekniskt. De stora tidningarna är inte ute efter vykortsliknande bilder utan bilden måste kunna leva.  

Mattias Klum tror mycket på Ingemar Stenmarks gamla devis om att ”ju mer du tränar desto mer tur har du”.
– Att jobba med personer som lyfter dig gör även att chanserna ökar för att du faktiskt lyckas. Jag vill omge mig med personer som älskar att leva för sin dröm och försöka göra verklighet av sina visioner. Förutsättningarna att lyckas blir större ju mer passionerad du är. En del av mitt jobb är dödstrist, men har man en stor portion passion i grunden är man beredd att göra även det.

Har du realiserat dina drömmar?
– Hela mitt liv har byggt på drömmar. De flesta av mina drömmar har jag försökt göra någonting av, men inte alla förstås. Förutsättningar kan ändras under resans gång. Exempelvis tänkte jag besöka regnskogen i Sri Lanka, men det blev oroligheter där och regnskogen var mindre intressant än jag trodde när jag började läsa på. Det blev Borneo istället, jag åkte dit som 20-åring och stannade i tre månader. Jag lyssnar mycket på passionen när jag ställs inför ett nytt uppdrag och frågar mig om jag kommer att älska det.

Har du varit nära döden?
– Det har jag tyvärr några gånger, det är baksidan av myntet. Det har format mig, och det utvecklar. Framförallt tropiska sjukdomar har varit farligt för mig. Jag jobbar mycket i miljöer som kan vara farliga om man gör fel. Ligger man väldigt nära några av världens giftigaste ormar kan det hända obehagliga olyckor. Sådana situationer befinner jag mig i väldigt ofta. Jag är ingen äventyrare, allt jag gör bygger på kunskap och planering. Jag får en kick av att ta de här bilderna, men det är inte adrenalinet som driver mig.

 Vad är då din drivkraft?
– Passionen är en stark drivkraft, men ju mer jag har rest runt i världen desto viktigare har det blivit att berätta om de stora frågorna. Jag vill ge folk självförtroendet att agera. Det är oerhört viktigt att vi funderar på vad vi gör för skillnad. Var vi än är kan vi välja att göra skillnad.

Vad hade du jobbat med om du inte blivit fotograf?
– Forskning fascinerar mig. Forskning som kan leda till en förändringsprocess. Jag älskar att se unga människor som brinner för det de tror på och hade gärna jobbat som någon slags motivationsperson.

Var och i vilken situation tog du din bästa bild?
– Den bästa bilden har jag inte tagit ännu.

Vad betyder mest, jobbet eller familjen?
– Familjen, men via familjen får jag energi att göra ett viktigt jobb. Jag tror på människans förmåga att förändra, men jag hade inte orkat utan energin från familjen.

Hur gör du för att finansiera dina projekt?
– I början var det svårt. Vem tror på dig i början liksom? Då handlar det om att ha någon som tror på dig, som ger en klapp på axeln eller en spark i ändan. När man har kontaktnät så hör folk av sig. Företag, stiftelser och medier finansierar projekten. I Sverige har det inte setts med blida ögon att jobba med näringslivet, men ska vi förändra världen så är det otroligt viktigt att ta in företag. Men man ska självklart inte hoppa i säng med vilket företag som helst, utan jobba med företag med god etik och moral. Jag jobbar med olika aktörer för att få båten i rätt rikting.  

När grät du senast?
– Nu är det faktiskt ett tag sedan. Jag gråter en del med riktiga vänner, är känslig, men jag gråter oftare av glädje än av sorg.

Kan du ge några tips till unga som har samma drömmar som du?
– Att lägga upp en strategi, hur tråkigt det än kan låta. Se till att skaffa en mentor, det är underskattat, hitta en allmänt klok person som du litar på. Där kan man få goda råd och energi.

Vilken är din dolda talang?
– Jag är en habil funk-trummis, dessutom lagar jag hyfsad italiensk pasta.

All har vi fula ovanor, vilken är din?
– Kanske skulle du fråga min fru? Jag är nog ganska hyper, måste bita mig i läppen ibland. Jag är otroligt otålig.

Ditt carbon footprint måste vara enormt, hur resonerar du kring det?
– Jag klimatkompenserar en gång per år för alla resor jag har gjort. Vi har bergvärme hemma och handlar alltid närodlat och ekologiskt.

Vad gör du medan du väntar på den där perfekta bilden?
– Jag är mentalt väldigt aktiv tror jag, men det är en ganska meditativ process. Jag hinner fundera på väldigt mycket saker. Man måste vara där mentalt för att lyckas.