Den som uppfinner tidsmaskinen kommer för alltid ha min djupaste respekt. Så känner jag varje gång jag lagt alldeles för många timmar på något som är så dåligt att räkna halmstrån hade framstått som adrenalinkickande. Och så känner jag precis nu, efter att ha spenderat tiotals timmar med Spider Studios nya titel, Bound By Flame.

Till en början så visste jag inte så mycket om franska Spider Studios, och med handen på hjärtat har jag aldrig spelat någon av deras tidigare titlar. Inför researchen till denna recension har jag fått lära att studion är extremt duktig på att inleda spel fruktansvärt dåligt. Att det brukar ta lite tid att komma in i dem. Att de aldrig är sämre än något mediokra. Så med detta i bakhuvudet startade jag upp spelet med låga förväntningar. Bättre så, tänkte jag. Då kanske jag blir positivt överraskad, trots att de trailers som man släppt lång väg luktat sura sockor.

Bound By Flame inleds försiktigt med en klassisk karaktärseditor. Jag har en handfull val, bland annat vilket kön jag vill vara, vilken frisyr som passar mig bäst, samt vilket ansikte som ska få pryda min hjälte. Editorn i sig är väldigt begränsad och jag har endast dessa val att klicka mig emellan. Inga finjusteringar så långt ögat kan nå.

Äventyret börjar och jag introduceras till en fantasyvärld som både försöker vara pampig, djup och engagerande på samma gång. Jag får veta att världen befinner sig i ett krig mot zombies, och att det är upp till mig och mina polare att eskortera en grupp magiker för att bidra till världens räddning. Redan där kryssas klichén i listan för vad som måste finnas med i ett dark and gritty-äventyr av. Klichéresan har dock bara börjat och innan jag vet ordet av, så har min karaktär till följd av en misslyckad ritual blivit besatt av en demon. Demonen talar till mig med en djup och mörk basrös och gör snabbt klart för mig hur ond han är. Min karaktär, Vulcan, tjafsar emot och drar av en svordom. Faktum är att Vulcan svär åt alla, drar olustiga skämt, söker bekräftelse på sin coolhet, samt framstår som en pubertal tonårspojke.

Bound By Flame står och faller på exakt alla punkter som spelet vill vara. Spider Studios har målat upp en vision om en gripande berättelse där spelarens egna val påverkar hur handlingen styrs framåt. Gör spelaren något bra, eller något dåligt, så påverkas världen på längre sikt. Studion har talat varmt om hur de vill att spelaren ska tänka över varje beslut som tas. Hur långt ska man gå för att världen åter ska bli fredlig igen?

Kampen mellan gott och ont, balansen mellan vad som är rätt och vad som är fel, det har vi sett otaliga gånger i både spel, film och litteratur. Det finns spel som gör det helt rätt (exempelvis InFamous-serien) och de som fallerar så hårt att det bara blir pinsamt. I fallet Bound By Flame kvalar titeln in på sistnämnda, där lockelsen att vara ont blir alldeles för stark. Det finns ingen mening i att försöka vara god då allt det som förändras, som karaktärens utseende exempelvis, faller i ondskans favör. Gråskalan suddas ut till att vara obefintlig och det blir alldeles för uppenbart vart Spider Studios vill styra skutan. Dels för tidigare pubertala inslag, men även för att det märks snabbt hur mörkt och vuxet spelet vill vara. Spider Studios smaskar på med bröst, gråa miljöer, sänkta ljuseffekter och engelska ordbokens samtliga svordomar.

Bound By Flame har sina stunder, det ska erkännas, men där snygg fiendedesign oftast bara får skina i spelets mellansekvenser, dränks jag av det faktum att spelet i sig är rejält fult och språket är som hämtat ur grundskolans tidigare år. Engelskan är kort och gott bedrövlig, milt uttryckt, och jag blir mer nyfiken på manusförfattarnas extrema inkompetens, än spelets story i sig. För manuset, både den handlingsdrivna och dialogerna, är ekande tomma. Samtalen hackas fram och tillbaka, styckas upp och klistras runt utan hejd. Där en karaktär försöker vara sträng och tillrättavisa Vulcan, kontrar han med ett ”Ah, men du då?”. Tänk dig de polarna i högstadiet som alltid skulle bråka med lärarna, och du kommer att känna igen dig. Spetsa detta med rejält risig regi och du hade önskat att du hellre lagt tiden du spelat på att städa toaletten. Kanske är jag bitter, men kanske har jag spelat för många rollspel som faktiskt håller storymässig kvalitet?

Troligtvis sistnämnda.

Men det slutar inte där. Det slutar aldrig.

Gameplayet i Bound By Flame är något av det sämsta jag upplevt i ett modernt rollspel. Min karaktär är styltig, långsam och åker på stryk, precis hela tiden. Spelet är inte särskilt svårt, nej, men motarbetar mig konstant med bökigt kontrollschema och öser på med repetitiva inslag. Bossarna, och spelets småfiender, besegras med samma devis; slå, blocka, parera, slå och blocka. Ibland drar jag till med lite magi för att krydda till striderna, men uppmuntras tillbaka till mina blockeringar, de tafatta svärdslagen och kontringarna. Det tydligaste exemplet är när jag träffar en vakt som gärna skulle vilja gå med i armén. Han utmanar mig och vi utkämpar en utdragen och extremt tråkig fight. Där jag som spelar nästan somnade, öser karaktären beröm över Vulcan och hyllar hans svärdskunskaper. Själv förstår jag inte vad som var så bra. Jag blockerade ju bara och slog tillbaka?

Magiska inslag finns, om än ytterst begränsade. Den som väljer att gå de ondas stig vinner på detta genom fler magiska val. Vill du hellre spela god, ja, då får du skylla dig själv. I klassisk rollspelsmanér belönas jag efter varje vunnen strid med erfarenhetspoäng. Dessa kan jag använda till att uppgradera olika färdigheter inom de tre områdena dolkar, tvåhandssvärd eller magi. Det finns även möjlighet att förbättra sin vapenarsenal, och detta görs genom att samla in guld som man hittar i kistor, tunnor och trädstubbar. Tyvärr räcker detta inte för att jag ska få motivation att dedikera mig fullt ut.