Ibland säger man att en film hade potential som inte blev utnyttjad fullt ut. Det stämmer ofta och är tråkigt när det väl sker. Brick Mansions är istället något så unikt som en film helt och hållet utan potential. Utan denna potential kommer också en fantastiskt dålig film. Så fantastisk dålig att Paul Walker förmodligen vänder sig i graven när de, gissningsvis, rekordlåga betygen strömmar in. Jag tänker inte hymla med att detta är en riktigt kass film, det är lika bra att ni går in i denna recension under rätt premiss.

I ett dystopiskt Detroit har staden delats i två. Den ruffa delen av staden som befolkats av kriminella och den rika delen med alla rika affärsmän. En klassisk kamp mellan rika och fattiga. En kamp där båda sidor kämpar för rättvisa på sina egna tvivelaktiga sätt. En mur blir rest runt hela den kriminella och drogtäta stadsdelen. Detta för att låtsas som att problemen försvinner med den. Så är självklart inte fallet.

En man vid namn Tremaine Alexander (RZA) går inte med på stadens villkor och ser till att betala sin väg in hos korrupta gränspoliser. För att verkligen sätta press på staden stjäl han en neutronbomb och hotar att spränga Detroit om han inte får 30 miljoner dollar. Det är här Paul Walkers karaktär Damien Collier kommer in i bilden. Det blir hans uppdrag att stoppa den allt för välklädde gangstern.



Historien är kanske inte mer korkad än andra filmer i denna genre men den saknar något de andra brukar göra; bra action. Där en bristfällig historia, knaper dialog och dåligt skådespeleri förhoppningsvis vägs upp av explosioner, koreograferade sparkar och snabba biljakter går något snett. Här syns inget av detta. Detta även om filmen har med en av upphovsmännen bakom parkour, David Belle. Samma person som skapade den fantastiska parkouren i District 13. Då väntas självklart samma sak här. Oh nej, det händer inte.

Där chanserna finns trollas det bort med ett trassligt kameraarbete som snarare gör mig snurrig än imponerad. De flesta skurkar ”dör” av en enstaka spark och det läggs aldrig tid på att skapa något spektakulärt. Med idiotisk dialog som ”Are you ready to back-flip?” innan de båda voltar bak och sparkar varsin skurk i huvudet får de flesta i salongen att sucka högt. Skurkar må ha varit korkade i actiongenren tidigare men Brick Mansions tar verkligen priset. En biljakt där någon skakar av sig fyra bilar genom att sladda i lite grus, seriöst, hur dum tror de att man är?

Gång på gång tänker jag ”det där hade jag gjort bättre själv”. Det känns som förr när min pappa framför tvn skrek samma sak till Svenska Landslaget. Skillnaden här är att jag verkligen hade gjort det bättre. Vem som helst hade gjort det bättre. Med råge.

Att Brick Mansions misslyckas på alla plan möjliga är kanske inte en överraskning. Manuset baseras på Banlieue 13 eller District 13 som den heter utanför Frankrike. Både föregångaren och denna remake är skriven och producerad av Luc Besson. En regissör som personligen ligger mig varmt om hjärtat men som i ärlighetens namn gjort en del bottennapp den senaste tiden. District 13 var inte heller en fantastisk film, men den kändes i alla fall unik i de maffiga parkour-scenerna.

En annan aspekt jag hade väntat mig mer av i en film med Luc Besson involverad var dess kvinliga karaktärer. Med Nikita, Leon, Jeanne d'Arc och Columbiana har regissören visat sig vara mästerlig på dessa kvinnliga porträtt. Om vi utför ett kort bechdeltest på Brick Mansions stannar vi vid ett stort och ekande Underkänt. Filmen har två kvinnliga karaktärer som agerar sexobjekt. Dessa är också de enda kvinnorna i filmen. Den ena i en kort servitrisdress med vit tight skjorta. En skjorta som plötsligt har blivit helt blöt halvvägs in i filmen, märkligt. Den andra en lack och skinnklädd gangster som mest ger av sig höga stön allt eftersom hon tappar fler plagg vartefter filmen fortgår. Vi får hoppas att den kommande Lucy visar att detta bara var ett snedsteg.



Till sist har vi konceptet att en hel film utspelas i ett större eller mindre avstängt område. Något som sannerligen har varit på tapeten det senaste. The Raid är en film som lyckades genomföra det med bravur. Även där var historien svag men hade istället scener som fick en att luta sig framåt och undra hur f*n de lyckades göra det där. Det fanns överraskningsmoment och saker vi aldrig sett i film innan. Den tillförde flera element som många försökt efterapa senare. I Brick Mansions känns den instängda ytan snarare som ett budgetkrav än en god visuell tanke. Regissören Camille Delamarre har nog i detta fall inte ens sett The Raid. Eller någon actionfilm alls för allt vad jag vet. Det hade sannerligen behövts.