Sist av allt kommer alltid insikten. Den är simpel, den känns skamfylld och dum. Den har alltid legat där, men det är först nu den syns. Och i dag är den kortfattad. ”Det här är en mörk dag för sportjournalistiken, eller hur?” Så skriver brittiska tidningen Guardian. Då har de redan, med obönhörlig kraft, rätat ut alla frågetecken. Och skrynklat ihop alla euforiska utropstecken till ynkligt skrutt.

Ni förstår, 1977 vann britten Virginia Wade Wimbledon-finalen i tennis. På hemmaplan, såklart, för Wimbledon är en brittisk tävling. Tillika brittiska Ann Haydon-Jones vann 1969. Angela Mortimer 1961. Och 1937 tog en engelsk tennisspelare vid tidstypiskt namn Dorothy Round Little hem segern. Fyra segrar på 76 år, fyra hemkämpade bedrifter så tedrickande rödvitblåa de kan bli, tre av dem rätt under drottningens näsa, Rule Britannia! Så varför storknar Guardian av eftertankens kranka eftersmak?

Jo, för att ovanstående fyra kvinnor till synes lösts upp i damm och skingrats för tidens tänder. När 26-åriga Andy Murray, efter att i förra året ha fallit mot Roger Federer, i helgen nedkämpade den serbiske världsettan Novak Djokovic och vann Wimbledon, då glöms kvinnorna helt och hållet bort.

Guardian radar upp de stora brittiska tidningarnas löpsedlar. ”Murray ends 77-year wait for British win,” skrev the Times. The Telegraph: "After 77 years, the wait is over." Daily Mail: "Andy Murray ends 77 years of waiting for a British champion."

I ligan om könen är kvinnan på evig andraplats, för alltid hänvisad till att putsa silvret. Eller som twittraren Chloe Angyal uttrycker det i en tweet som förts vidare fler än 15 000 gånger, ”Visst är Murray den första britt att vinna Wimbledon på 77 år, givet då att du inte räknar kvinnor som människor.”

Nu kanske ni sitter och funderar på hur vi här hemma i Svedala klarat av att räkna kvinnor som människor. Och jag är tvungen att göra er besvikna.

”Britten blev första hemmaspelare på 77 år att vinna Wimbledon,” skriver Expressen i en ingress och följer upp med att i brödtexten upprepa osanningen att det är 77 år sedan ”en brittisk spelare (vann) Wimbledon senast”. Sveriges Radio med alla sina omtvistade licenspengar klarar ej heller av att hålla reda på fruntimren, och inleder sin segertext med att ”77 års väntan är över för den brittiska tennispubliken.” Ja, det fortsätter så här. Svenska Dagbladet kallar Murray för ”förste britt sedan Fred Perry 1936” att vinna, och SVT rubricerar sin artikel ”77 års brittisk väntan över”. TT skriver: "Andy Murray är den förste brittiske spelaren att vinna tennistävlingen sedan Fred Perrys triumf 1936." Även i våra egna texter på Metro.se (skrivna av TT) står att Murray är den första vinnaren sedan 1936. 

Sportbladet är den enda svenska sportsida som, vid en snabb granskning, klarar av att sätta ut ordet ”herrsidan” i texten. Vi må ha varit sju år före Storbritannien med att 1921 ge kvinnor rösträtt på samma villkor som män. Ändå räknas de i dag lika lite när det gäller. 

Men är det här verkligen en stor grej? Är det inte bara, som twittraren @ultramacky skriver, ”att förvrida allting till att passa en yrande feministisk agenda”?

Nja. För samtidigt som Guardian-artikeln som lyfter upp bortglömda Wimbledon-segraren Virginia Wade fick femtio tusen Facebook-delningar och Chloe Angyals tweet om Murray fick femton tusen retweets cirkulerade också ett Tumblr-inlägg om årets kvinnliga segrare i Wimbledon, Marion Bartoli.

Och det är en deprimerande radda vittnesmål om den skamlösa sexismen som radas upp – män(niskor) som säger att hon inte förtjänat att vinna eftersom hon är ”ful”, ”apliknande”, ”oattraktiv”, ”svettig”, ”slampig” och mycket, mycket mer. Det är sådant som fortfarande riktas mot kvinnor i sporten. Helvete, det är sådant som fortfarande riktas mot kvinnor.

Det är visserligen den smutsigare sidan av myntet, men på den ”rena” sidan tronar förminskandet och osynliggörandet. Som det som drabbat Virginia Wade. Så om det faller inom den ”yrande feministiska agendan” att få tillgodoräkna sig en seger som kvinna, ja, då är detta absolut en del av det. Men att nivån är så grundläggande gör att jag, till skillnad från Guardian som tyckte detta var en mörk dag för sportjournalistiken, känner att det är en mörk dag för mänskligheten.

Uppdatering: På eftermiddagen i dag skrev SVD en ny artikel om sitt misstag och Wades egentliga status som senaste Wimbledon-vinnaren.