En film är en produkt bestående av många olika komponenter. Det behövs bland annat ett vasst manus, trovärdiga skådespelare, en vägledande regissör och en skicklig klippare för att en film över huvud taget ska bli till. Det finns således många rollsättningar i en filmproduktion. Allt för att vi ska kunna få en så stor tittarupplevelse som möjligt.

Men bortom vårt synsinne är en filmupplevelse tungt beroende av våra öron. Musiken är vad som tar oss i hand och leder oss in i stämningen för att förstärka våra intryck. Genom att använda vissa klanger lyckas filmmusikkompositörer än i dag ibland skrämma oss mer med musiken, än vad själva filmmaterialet gör. Och utan ett svällande orkesterstycke med värmande stråkar som framkallar romantiska känslovågor, blir en storslagen avslutningskyss... bara en enkel puss. Musiken är ingrediensen som hörs utan att vi hör den. Och det elementet som vi först hör när den är frånvarande.

I musikteori brukar man tala om intervall mellan olika toner. Beroende på hur stort avståndet är mellan två toner så benämner man det efter en numerisk skala. Ett av dem mest klassiska exemplen inom filmmusik är John Williams tema från Hajen 1975. Tonavståndet mellan dem två tonerna som beskriver hajens mordiska färd mot sitt plaskande offer heter liten sekund. Ordet härstammar från latinets secundus och betyder andra, eller numeriskt betitlat två. Det är enkelt beskrivet två toner placerade precis bredvid varandra. En oerhört vanligt förekommande intervall i skräckfilmer. Gärna i kombination med huggande armrörelser eller snubblande flykter.

Dessa toner låter kaotiskt spelade tillsammans eller nerviga när framförda var för sig. Ett annat tonförhållande som också gärna används i skräckfilm kallas tritonus. På grund av sin ondsinta tonala klang blev det betitlat djävulsintervallet under medeltiden och användes högst sparsamt, då det enligt myten skulle kunna kalla på underrikets krafter. Den amerikanska kompositören Jerry Goldsmith visste om detta väl och använde det flitigt i Omen från 1976. En film, som i sin sataniskt psykologiska 70-talsanda, var som perfekt anpassad för detta tonläge.

Men hur tonsätts framgång, mörker eller kärlek? Filmmusikkompositörer agerar inte bara musiker i sitt skapande, utan är även en producent som kan avgöra hur en films klimax framstår. Vad vore den grått regniga framtidsdystopin i Blade Runner, utan Vangelis mystiskt vackra syntlandskap? Antagligen inte mycket. Vi tar sällan notis om musiken, även fast den kanske är mer i fokus än vad som egentligen händer i filmen. Filmen Chariots of Fire, som även tonsattes av Vangelis, öppnar med att en stor grupp män joggar. Lägger du till den klassiska pianomelodin, evigt förknippad med OS, så förstår du direkt att dessa män antagligen tränar inför något de har kämpat för hela sitt liv.

Ibland blir det så att musiken tar över. Melodin eller låten som spelas blir större än filmen själv. James Horner var kompositör för Titanic. När han först skrev det musikaliska temat för filmen, var det inte tänkt att samma melodi också skulle utgöra avslutningslåten som Céline Dion sjöng. Även om Titanic var en succé redan innan den nått biosalongerna, odödliggjorde låten filmen genom Céline Dions röst. I musikvideon fick filmen extremt mycket exponering och hjälpte till med att lyfta Leonardo di Caprio och Kate Winslet till stjärnor. Låten växte sedan ur filmen och blev en av världens mest framgångsrika singlar någonsin.

Vilket soundtrack håller du högst? Kommentera och diskutera!

Christoffer Bertzell är en småländsk hårdrockare med sin bas i Uppsala. Du finner honom ofta med näsan i en tidning, framför en tv-serie eller spelandes gitarr. Twittrar godtyckligt i vågor @ChrizVain och finns även på forumet under @ChrizVain.