Igår var dagen med stort D. Dagen då vi fick möjligheten att träna som kustjägarna, i deras hemmiljö i Berga på Amfibieregementet. Det var ett gäng minst sagt förväntansfulla deltagare som tog sig ut med bil till regementet. Bägge Metros läsarlag samlade på plats för ett gemensamt träningspass. Vi togs emot av Informations och Presschefen Kristina Swaan, som var allt annat än en kontorsräv. Med full mundering och fast hand visade hon oss, i raka led, till dagens tränare, Andreas Berggren på Kustjägarna. Vi insåg snabbt att det här skulle ske helt på militärens villkor. Disciplin. Inget onödigt snick-snack, passa tider, rätta in sig i ledet. Ovana saker de flesta i lagen. Men otroligt nyttigt. Vi lyssnar generellt sett för lite vardagen, alla är upptagna med att få fram vad de själva vill. Alla skulle nog må bra av att lyssna lite mer. Allt som man själv säger vet man ju redan, men om man lyssnar kanske man lär sig något nytt.

Efter ombyte delades vi in i två grupper, som gruppvis skulle genomföra stridshinderbanan. Ingen fick lämnas bakom, ingen fick springa före. Det visade sig att man var tvungen att samarbeta för att klara av många av hindren på bästa sätt. Hindren vi fick testa på var bland andra; flera nät/rephinder där man skulle klättra uppför eller horisontellt, höga väggar/containrar, kryphinder, ett antal vattenhinder, tuffa backar med mera. Tempot hölls ganska lågt, fokus låg på att klara hindren som lag samt att ha en bra och säker teknik.

Efter Stridshinderbanan blev det språngmarsch (i takt givetvis) till regementet där vi fick träna olika bålstyrkeövningar iform av t ex push ups där man släppte marken med ena armen i utsträckt läge, push ups med rotationer i sträckt läge, dynamiska planövningar, rullningar, burpees med sparkar osv.

Efteråt var alla sjukt nöjda och uppspelta. Många hade velat köra hinderbanan en gång till. Känns kanon att alla är så taggade inför nästa lördag, då vet jag att vi är redo. Det som var extra lärorikt igår var särskilt för de i vårt lag som aldrig sprungit ett hinderbanelopp tidigare, att få känna på höjderna, det kalla vattnet och de trånga tunnlarna. I själva loppet tillkommer dessutom adrenalinet, publiken och andra medtävlande. Risken för överladdning är överhängande, så min coachroll framöver blir att preppa alla till att hålla sig fokuserade och inte gå ut för hårt i början av racet. Oavsett hur många som swischar förbi i starten. Det kan mycket möjligen bli samma ryggar som man själv swischar förbi senare i racet när energin börjar tryta och krampen kommer för de som gått ut för hårt. Patience is the key. Vi fick dessutom ett fantastiskt läge att testa vår tänkta klädsel/utrustning och kunde identifiera vissa brister, som tur är har vi lite tid på oss att rätta till dessa.

Läs/titta på klipp om vår upplevelse igår här.