När en nyfödd Eric Schüldt kom hem från BB spelade hans pappa en ouvertyr av Wagner. Det verkar ha satt tonen för resten av hans liv. I dag driver Eric P1-programmet ”Livet & döden” och den pretentiösa och ibland rejält högtravande bloggen Sorglösheten, ihop med Anders Rydell. En av hans mer typiska uppdateringar av sin status på Facebook kan låta så här: ”Eric Schüldt kom på sig själv med att ligga på sängen och tänka på Pythagoras sats”.
– Jag brukar säga att det är som i Asterix. När pappa tidigt började indoktrinera mig med klassisk musik var det som när Obelix tappades i den där grytan med troll-dryck. Om jag inte gått i en lite speciell musikskola där alla sjöng Mozartarior i korridorerna på rasterna skulle jag nog hamnat lite utanför, säger Eric Schüldt.

I dag är han inte längre ensam. Om beteckningen ”pretto” under 90-talet var den absolut värsta en människa kunde tilldelas är det år 2009 snarare att betrakta som något av en nutida motsvarighet till en adelstitel. Den gamla omtalade rädslan för allvar existerar inte längre. Inte heller skäms svenskarna för att våga sig på projekt med en betydligt högre och mer uttalad ambitionsnivå.

I våras släppte Jenny Wilson en skiva på temat moderskap. Efter nyår är det premiär för ”Tomorrow, in a year”, på Dansens hus i Stockholm, en Darwinopera signerad hennes kompisar i den elektroniska duon The Knife. Killinggänget har i ungefär samma veva premiär för sin pjäs på

Dramaten och poeten Marcus Birro skriver en älskad fotbollsblogg för Expressen. Och alla älskar SVT:s ”Kobra” och litteraturprogrammet ”Babel” ökar tittarsiffrorna.  De kvinnliga modebloggarna som dominerat de senaste fem åren har blivit omsprungna av smartare kollegor som Hanna Fridén och DN-krönikören och författarinnan Hanna Hellquist.

Är det ändå för smala exempel? Lägg i så fall till de faktum att bloggligisten Alex Schulman skriver en helt allvarlig bok om saknaden efter sin far och att poeten Bruno K Öijers senaste diktsamling blev något av en bästsäljare – samt att hans uppläsningsturnéer ägt rum för slutsålda hus.

Eric Schüldt tror att det till stor del beror på bloggarnas genomslag.
– När en massa svenskar på allvar började skriva och formulera sig är det väl ganska logiskt att de också började intressera sig för det skrivna ordet. Tidigare trodde jag att alla skrev brev till varandra innan Internet kom, men jag talade nyligen med en äldre förläggare som sa att på 80-talet var det få som satte någon prestige i att skriva bra. Till och med de pretentiösa ägnade sig mer åt att tala i telefon eller fika med varandra. Vi är mer litterära i dag än på den tiden, säger han.

Det finns också en politisk aspekt på skeendet. Killinggängsmedlemmen och kritikern Andres Lokko tror inte att utvecklingen enbart handlar om ett ökat kulturellt intresse.
–  Egentligen handlar det inte om det pretentiösas återkomst i sig, det handlar snarare om att diskrepansen mellan de senaste årens extrema slagsida åt ”stureplans-glamour” och politiska högervindar och en – kanske man kan kalla det – sann intellektualism är djupare än någonsin, säger han.

Han utvecklar sitt resonemang:
– När Reinfeldts kärlek till dansk barndisco och uppkomsten av stureplan.se faktiskt utgör den kulturella normen i Sverige så krävs det extremt lite för att framstå som pretentiös. Eller i alla fall att utpekas som gravallvarlig eller humorbefriad. Och så har det alltid fungerat: när de politiska vindarna har blåst så extremt långt högerut att Sverigedemokraterna annonserar i dagspressen så har detta alltid underbyggts av en ganska tystad ”finkultur” som inte ges någon plats. Den skulle ju kunna vara obekväm. Kanske säga något politiskt? Kanske använda sig av satir? Den genomsnittliga modebloggaren och schlagerstjärnan kommer ju inte att göra det.

För honom står det fullständigt klart när det ironiska 90-talet på allvar dog ut. Och det var inte i samband med att årtiondet tog slut. Anledningen var politisk.
– Sverigedemokraternans lika skrämmande som accellererande frammarsch har till slut gjort pretentioner – alltså att faktiskt vilja SÄGA NÅGOT över ens förväntade förmåga – till något absolut nödvändigt.

Så kanske är det ännu ett tecken i tiden att Joakim Thåströms hyperseriösa 80-talsgrupp Imperiet sammanfattas i en omfattande och mycket påkostad samlingsbox som släpps i början av juni?
– Det vore synd att devalvera en Imperiet-box med att kalla den trendriktig, men, ja, tajmingen är nog bättre vald än någonsin. Inte bara för att musiken och produktionen från den eran faktiskt för första gången låter väldigt modern just nu, men också just för att vi här har ett band med en textförfattare som både var manifesterande politisk och hade en utblick i sin lyrik som sträckte sig till sämre bemedlade delar av världen som – både då som i dag – sällan nämns i popmusikaliska sammanhang. Med facit i handen; Imperiet framstår som en revolutionsromantisk absolut nödvändighet som, även musikaliskt, har åldrats likt ett utmärkt kollektivodlat nicaraguanskt årgångsvin, säger Andres Lokko.

Eric Schüldt tror på den klassiska bildningen som en förenande kraft, där teateruppsättningar och litteratur åter är något vi kan samlas runt. Och där är Internet också väldigt bra. Mycket av sina kunskaper har han hämtat från Wikipedia.

Det har blivit mycket lättare att posera som intellektuell än någonsin förr, vilket han tycker är alldeles utmärkt.
– Mycket av det vi människor gör bygger på att inta en pose. När Horace Engdahl går ut med att han läser Hegel på originalspråk är det förstås lika mycket pose som när någon går runt med en Glasvegas-t-shirt. Men jag tror att det är mer givande att läsa Hegel. Både karriärsmässigt och för den egna personligheten. Och bokmässan är ju det nya Hultsfred. Där bjuds det dessutom på mer gratisvin. Men man märker en annan sorts intresse. I höstas hängde jag med några unga människor i 22-årsåldern – alla sysslade med poesi och fullkomligt hatade all form av humor. Vilket kanske är en helt logisk revolt mot oss som är nästan tio år äldre, säger Eric Schüldt.

Riiktigt så illa är det inte riktigt än. Det sena 00-talets pretton har faktiskt både humor och förmåga att begripa ironi. Som när bokförlaget Daidalos återupplivar Boktipset på Youtube och låter en inlånad Stefan Mählqvist rekommendera en utgåva av Derrida.