Artist: Jonathan Johansson
Scen: Bananpiren: Magasin 105

Jag vet inte om det finns en större perfektionist än Jonathan Johansson inom svensk popmusik. På skiva är det ren harmoni och inför Way out west var den stora frågan om det var möjligt att föra över detta till ett lager ute på en pir.

Dumt att oroa sig. Allt sitter när Jonathan Johansson går upp på Bananpirens största scen. Det finns en viss utmaning i att föra över den här typen av elektropop till scenen. Risken finns att det blir en ensam man vid en synth och en pixlig videoinstallation i bakgrunden. Jonathan Johansson gör tvärtom och mönstrar fullt band och det är ett tajt gäng som intar Magasin 105. Han är i dag mer av en rockstjärna än en synthkille.

Konserten startar starkt och vi bjuds på nytt blandat med gamla klassiker som ”En hand i himlen”, men efter knappt en halvtimme är det som att luften går ur konserten. Jonathan Johansson är på väg att tappa sin publik när han plötsligt kastar sig in en stark version av ”Alla helveten” och skickar publiken in i himlen igen. Efteråt är det en tacksam artist som närmast verkar förvånad över det stora intresset en kväll som denna. Men det är vi i publiken som ska tacka.

De enda som inte behöver känna tacksamhet är de stackare som inte kom in till konsertstart. I år är Stay out west så fiffigt konstruerat att du först får köa för att komma på en buss till området, sedan får du köa in på området och som att det inte räckte med toalett- och barköerna finns det också köer till alla scener. Om du gillar att köa kan jag varmt rekommendera Bananpiren.