Artist: MS. Lauryn Hill.
Scen: Flamingo.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på Lauryn Hill. Många artister slänger sig med klyschan att de inte vill låta sig begränsas av genrer och avskyr att bli tilldelade etiketter, samtidigt som det ibland är relativt enkelt att placera in deras musik i ett fack. 

Med Lauryn Hill, eller Ms. Lauryn Hill som hon benämner sig själv nu för tiden, är det annorlunda. Jag skulle med lätthet kunna kalla henne hiphopens drottning, men det känns som att det vore att förminska hennes musikaliska gärning. Soulsångerska är hon också men det epitetet räcker inte heller till. 

På Way out west inleder Ms Hill sittandes i en soffa med sin gitarr. Bakom sig har hon bandet, en dj och tre backupsångare. Första låten är vackra ”Conformed to love” och allt är upplagt för en stämningsfull öppning. 

Tyvärr kommer finstämndheten av sig lite eftersom att en absurt uppskruvad basgång stundtals dränker allt annat. Ljudet är bättre längre bak i publiken men ju närmre man kommer högtalarna till höger om scenen desto svårare blir det att höra. Och Lauryn Hills röst är inget man vill missa. 

Efter några låtar plockas gitarren bort och tempot på spelningen höjs. Lauryn Hill spottar sin stundtals ursinnigt snabba rap och det märks att hon inte blivit sämre på konstformen med åren. 

Det märks också att hon är något av en perfektionist. Med en frenesi som nästan matchar den i hennes verser dirigerar hon bandmedlemmar, dj och kör. Kanske lite för ofta och lite för mycket. Det går så långt att jag undrar om Ms. Hill är förbannad på sina medhjälpare. 

Det hade nog varit bättre om hon i stället hade koncentrerat sig mer på ögonblicket och publiken. Jag får intrycket av att hon väldigt målmedvetet arbetar sig igenom en repertoar som är satt i sten. När man kommer med världshits som Fugeesdängorna ”Ooh la la la” och ”Ready or not” så har man så klart mycket gratis vad gäller engagemang, men då gäller det att man kan utnyttja det också. 

När flera tusen personer står och sjunger refrängen till ”Killing me softly” så kan det vara en bra idé att rulla med det och låta dem sjunga. I stället väljer Ms. Hill att stressa igång en cover av Bob Marleys ”We're jammin” – det hade vi kunnat vara utan.