Artist: Benjamin Booker
Scen: Bananpiren/Honduras
Jag vet inte om Way out west varit optimistiska när de lagt spelningar så tätt inpå varandra ute på Bananpiren, eller om det är Benjamin Booker som är extremt petig med sitt ljud, men det hinner i alla fall gå tjugo minuter efter utsatt tid innan de skruvat färdigt på sina inställningar och konserten kan dra igång kvart i två på natten. Och då är det fortfarande i princip omöjligt att höra hans röst.
Det som däremot hörs alldeles utmärkt är det hårt pumpande träskbluesbeat som blivit något av Bookers signum och den största anledningen till att man vill höra honom, bortsett från just rösten – den tungt hesa som är svår att få ihop med den ungdomliga uppenbarelsen på scen. Men så småningom  hörs även den, gissningsvis efter ytterligare skruvande vid mixerbordet, varpå han kan börja jobba sig in i matchen. Det tar inte alltför lång tid – tempot gör det mycket svårt att stå still och när han efter drygt 20 minuter kör ”Wicked waters” är det äkta skrammelmys på nivån att någon mitt i publiken vågar sig på lite absolut förbjuden crowdsurfing. De förvånansvärt få som är på plats får lön för sin väntan och kommer när Booker så småningom tar över världen – åtminstone om den har någon smak och själ – att kunna säga ”jag var där”. Synd bara att omständigheterna måste dra ner betyget.