Artist: Blur
 
Scen: Flamingo
 
Blur åldras uppenbarligen bättre än gamla årsgångsviner. Den nyligen utgivna samlingsboxen ”21”, med såväl utgivet, outgivet, livelåtar och demos, har i skrivande stund snittbetyget 93 av 100 på kritikersajten Metacritic. Det betyder att Blur aldrig någonsin gjort någonting riktigt dåligt sedan starten 1989.
 
Det är ju inte sant, förstås. Men nostalgins makt är stor och precis som små barn som säger ”En gång till” när sagan är slut, säger många större barn likadant när det popmusik från förr. Och det här var kanske sista gången man kunde säga det till Blur. Framträdandet var ett slags genrep inför OS-galan i Hyde Park i London på söndag, som har sagts bli den allra sista konserten för bandet. Om de nu inte återuppstår ännu en gång.
 
Minnet sviker kanske, men sångaren och den alltid lika charmerande publikdomptören Damon Albarn ser nästan precis likadan ut som när han framträdde på Hultsfredsfestivalen 1996. Samma tenniströja, samma jeans – kanske till och med samma storlek – och samma krumsprång och hopp på scen och samma nära publikkontakt. Något som får en åskådare att twittra ”Återser mitt 18-åriga jag under Blur-konserten, så fint”. 40-plussarna stod alltså för rena ungdomselixiret. Och det fanns de som tyckte att Damon Albarn själv var mer energisk än någonsin.
 
Precis då som nu är det de tidiga, genuint engelska poplåtarna som ”Girls and boys” och ”Parklife” som fick störst gensvar och funkade bäst. Ja, bortsett då från den hopplöst fåniga ”Song 2”. Folk tröttnar aldrig på att vråla ”Whoohoo!”.
 
Allt material förtjänade sannerligen inte sådana glädjetjut, varken förr då eller nu. Men sympatiska Blur förtjänar respekt för att de varit ett nyfiket band som aldrig stod stilla som Oasis, den dåtida konkurrenten om britpoptronen. Men den inställningen och utvecklingsviljan blir det en del dikeskörningar.
 
Sådant är också lätt att bortse ifrån eftersom Blur alltid framstått som särskilt sympatiska i Sverige. Gitarristen Graham Coxon har ju till och med skrivit låtar på svenska. Här stannade svenskflirten med ett ”tack” från scen. Det räckte. De fick välförtjänt publikens kärlek. Och det kändes som de slutade när nostalgifesten var som bäst.