Artist: Frida Hyvönen

Scen: Flamingo

Jag har slut på ord. Kanske för att de ändå inte räcker till för att beskriva Frida Hyvönen och hennes flygel och hennes röst och hennes låtar. Jag försökte när jag gav hennes senaste skiva ”To the soul” fem globar i en recension i april.

Men så här: Hon börjar med ”Gas station”, första låten från ”To the soul”. Rösten svävar upp och ut och fyller hela rymden. Redan där är jag förlorad. Lite senare tackar jag solglasögonen för att min vän inte sett min tuffa fasad krackelera av salt fukt. Att Hyvönen för dagen är iklädd en guldglänsande superhjältecape känns helt rimligt, även att bandmedlemmar får agera brudtärnor och se till att den ligger där den ska.

Efter en extremt långsam och tryckande version av ”Hands” som känns i hela kroppen, men allra mest i hjärtat, tackar hon naturen och trädjävlarna och drar igång hiten ”Terribly dark”. När sedan ”Dirty dancing” följer vill jag lägga mig raklång i det leriga gräset och titta på himlen och trädtopparna och fåglarna och aldrig mer resa mig.

Tack Frida.