Björn af Kleen blir förvånad över att maten är fullständigt icke-ironisk och elegant i den lite hittepåiga miljön.
Björn af Kleen blir förvånad över att maten är fullständigt icke-ironisk och elegant i den lite hittepåiga miljön.

Är prakten på Brasserie le Rouge inställsam eller helt underbar? Björn af Kleen blir frälst mot sin vilja

Jag brukade betrakta Le Rouge som ett spekulativt turist- och representationsställe. En kostymfilm med stoppade soffor, pärlbroderier och tomma takmålningar. Ett dejtställe för påkostade födelsedagar där unga par begår stissiga överhandlingar.

Senast på alla hjärtans dag hade Le Rouge över hundra par som simultant satt och matade varandra under 3 000 meter sammetsdraperi. Hemskt, indeed. En pjäs man ogärna ställer upp som statist i.

Jag gick därför dit oduschad med sömnbrist, stålsatt mot romantiken. Och ändå kom jag ut som frälst. Vad hade hänt? En delförklaring är Melker Anderssons begåvning för sammansatta helkvällskoncept. Vår servitör är ett fullblodproffs i Vivienne Westwood-slips – på samma gång avspänt ödmjuk och narraktigt självbelåten, lite som Vivienne Westwood, lite som Le Rouge. Han var alltid på plats men aldrig i vägen.  En annan förklaring är att maten är fullständigt icke-ironisk, elegant och rustik och äkta, vilket kontrasterar med den lite hittepåiga miljön i vilken den serveras.
 

Jag åt en helt strålande tonfisktartar för 280 kronor till förrätt. Tilltagen, pigg, frisk, vackert lila. Min passionerat matintresserade vän Ebba gav väl godkänt till husets lantpaté för 130 med en ankleverpastej i mitten, och möjligen något överflödig mördegskant runt- omkring, som man doppade i en söt plommonkompott.

Bouillabaisse Maison Rouge för 480 kronor, norra Europas bästa fisk- och skaldjursgryta enligt Westwoodslipsen, är som en Pippis pappas skattkista fullproppad med havets guldpengar – vackra sandmusslor, aggressivt avlånga knivmusslor, stora sikbitar, styva bläckfiskar. Själva soppan, salt och smakrik, serveras i en skål separat och man äter efter tidskrävande fonduemodell.
 

Ebba, som fick med sig soppresterna hem i butelj, beställde Stockholms möraste lammkotletter för i sammanhanget prisvärda 180 kronor.

Melker Andersson är kanske på väg att bli Sveriges Keith McNally, New York-krögaren som iscensätter franska bistroer som alla vet är jättekitschiga men älskar just därför.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset