Hotel Skeppsholmens restaurang är minimalistiskt inredd med en mix av glas och trä.
Hotel Skeppsholmens restaurang är minimalistiskt inredd med en mix av glas och trä.

Hotel Skeppsholmen har en lika begränsad meny som generösa öppettider. Björn af Kleen äter äktsvensk mat i äktsvensk design.

Andres Lokko skrev en gång att våra vikingar seglade ut i Europa för att skövla, våldta och designa. Efter att ha supit ner sig på mjöd började barbarerna sjöborsta betong och tvångsplacera citroner i vackra vita skålar på tomma vardagsrumsbord. 

Nya Hotel Skeppsholmen tycks bekräfta kopplingen mellan sval skandinavisk design och sturska svenska krigsgener. De långsmala boställs­husen byggdes ursprungligen för Karl XII:s drabanter, krigarkungens eget elitförband. Och mycket riktigt är inredningen ännu i dag nyktert minimalistisk, en protestantisk vitkall mix av glas, trä och frilagda glödlampor.

Också menyn präglas av äktsvensk karghet, med endast tre förrätter och två efterrätter, chockerande spatiös för att vara ett hotell. Jag tog itu med en rätt kärv sallad, mer syrlig än oljig, toppad med väl hälsosam Tvärnöskinka.

Mitt sällskap slevade i sig en soppa på blomkål, den smakade mycket blomkål, vilket var bra men också ­lite dåligt eftersom hon kom på att hon inte gillade blomkål så jättemycket. 
I rask takt vidare till varmrätterna: Jag åt en bit hälleflundra för 265 kronor med räkor och en miniskål potatis. Mjäll var den, även om köket kanske var väl sparsamt med den utlovade vitvinssåsen. Bifogad levainkrutong var både trendriktig och arkitektoniskt tilltalande – men att använda dem både till förrätt och varmrätt gav bismak av fattigstuga. Restaurangen erbjuder köttbullar som ett av två köttalternativ.

Vår medföljande fyra-åring provade dem, men trots att tidningen Mama uttryckligen rekommenderat stället fick vi betala fullpris på 185 kronor för en barnbeställning. Drabanternas gamla roffarmentalitet sitter kanske kvar i väggarna.

Lite oväntat, därför, att de två desserterna var så generöst uppsluppna.
Jag firade ut julen med banana split (85 kr), den var förstås sansad rent volymmässigt, men ändå
osven­skt smarrig och med något som lät och smakade som ett lyxigare digestive i botten. Också blodapelsingelén med mjölkchokladglass­kula (85 kr), var så osedligt färggrann att färden hem genom vårt isiga Stockholm blev uthärdlig.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset