Jag satt nyligen på en underbart vacker strand långt borta från skolböcker och jobb. Det var en otroligt vacker natt med fullmåne och stjärnor. Ändå verkade allt bara jobbigt och jag gjorde inget annat än att tycka synd om mig själv. Han, den där killen, hade återigen sagt något dumt utan att veta om det och jag hade inte haft kontakt med mina vänner på över 24 timmar. Det slog mig att jag hade blivit en sådan som jag alltid har skrattat åt. En person som oavbrutet tittar över sin egen axel för att veta vad andra tycker om denne, för att sedan fatta sitt eget beslut beroende på detta. En människa som aldrig värdesätter sina egenskaper och tillgångar högre än vad andra redan gjort. Och det kändes fel! Jag har aldrig velat vara beroende av andra för att känna mig viktig. Så där satt jag på en strand långt borta och kände mig dum. Jag bestämde mig för att aldrig känna så igen.

Nu är det nämligen slutgråtet. Under nästan 17 korta år har jag gråtit nog för en livstid. Det sorgliga är att det har vi nog alla gjort. Anledningen varierar självklart, men det finns en röd tråd: En annan människa. Det kan vara en vän eller en random människa på tåget, men någon har det nästan alltid varit! Jag kör inget blamegame här, men jag tycker faktiskt att ingen annan, förutom jag själv, borde ha startnyckel till mina tårar.
Därför har jag skaffat mig en ny kompis. En kompis som jag kan lita på kommer att stå upp för mig till 100 procent, men som samtidigt är fegast av dem alla. Jag har äntligen blivit kompis med mig själv!

 Det kommer inte att finnas någon annan i ens liv hela vägen från början till slutet. Ingen annan kommer att hålla mig i handen när jag måste klara mig själv. Är man riktigt bra kompis med sig själv blir det plötsligt inte lika viktigt med vikt, kläder eller att man har konstigt krulligt hår, för man vet att det alltid finns någon som älskar en. Varje dag ser man människor, främst tjejer, som söker bekräftelse från andra. De förlitar sig på att andra ska berätta för dem att det är okej att de finns till. Men hur ska man då bli tillräckligt intim med sig själv för att våga stå på egna ben?
Men inte ens jag är så naiv att jag tror att jag har hittat vägen till bestående lycka. Men jag tror att en kompisrelation med sitt ego är ett sätt att slippa ur många fällor. Att kunna strunta i att den nya, tatuerade pojkvännen inte riktigt går hem hos pappa, eller viktigare, att ”glömma bort” att man sedan blöjåldern vägt mer än Kate Moss är så otroligt viktigt. Att i stället köra sitt eget race i förhoppning om att den vän man funnit faktiskt klarar av saker och ting. I slutänden är det upp till mig att bestämma vägen, och inte be om bekräftelse från någon annan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset