Under våren och sommaren poppar de upp som svampar ur jorden. De är överallt. Vart man än vänder sig ser man de lyckliga paren. De som går och håller handen. De som hånglar helt ogenerat på öppen gata. De som bara har ögon för varandra. Och man kan lite cyniskt undra om de verkligen är så där jävla lyckliga. Eller åtminstone hur länge det kommer att vara.

För några år sedan bodde
jag granne med ett par som jag och min dåvarande pojkvän brukade kalla för ”det lyckliga paret”. Och inte i positiv bemärkelse. Varje söndag satt de på balkongen och åt frukost. Fil och flingor, nybakat bröd, förmodligen hemmagjord marmelad och en stor härlig latte. De satt där i timmar och läste morgontidningen och de tjafsade inte en enda gång om vem som skulle läsa vilken del först. De hade så mycket att prata om. De var som tagna ur en reklamfilm för färskpressad godmorgonjos. Det var ju inte utan att man blev lite misstänksam. För hur lycklig kan man egentligen vara utan att det är något skumt på gång? Aldrig hände det att vi hörde dem bråka genom de annars så lyhörda väggarna. Själva hade vi slagit sönder en halv servis i hetsiga gräl, bråkat om vem som skulle diska och om icke nedfällda toalettringar. Allt sådant som normala par bråkar om. Det som vi valde att kalla ”ett passionerat förhållande”. Men inte ”det lyckliga paret”. De bara satt där på balkongen och var så där äckligt harmoniska. Till slut blir man ju förbannad. Hur fantastiskt kunde deras förhållande vara egentligen? Kunde det här inte vara en fråga för Hyresgästföreningen, jag menar hur mycket störningsmoment ska man som granne behöva stå ut med? Jämfört med dem var vårt förhållande en katastrof. Deras lycka fick oss att framstå i dålig dager.

Enligt forskare är förälskelse en fas
som varar i max ett år. Sedan är det något ämne i kroppen som sakta men säkert sinar och man återgår till det normala igen. Givetvis kan man fortfarande älska någon livet ut och få en nytändning, men förälskelsen har bevisligen ett bästföredatum. Om detta stod det uppenbarligen ingenting i ”det lyckliga parets” morgontidning. Samma procedur år ut och år in. Fast jag och pojkvännen var säkra på att efter att de ätit sin perfekta frukost gick de tillbaka in i lägenheten och styckmördade hundvalpar, små söta tanter i blommiga hattar och kanske en och annan hjälparbetare från Rädda Barnen. Lite beroende på hur många som fick plats i deras makabra badkar. Lite som massmördaren Ted Bundy. Han var ju en hyvens kille, charmig och omtyckt av alla. När polisen gripit en galen mördare blir alltid grannarna chockade och utbrister att han alltid varit så snäll och trevlig. Jag säger som så: Är någon för snäll och lycklig ska man dra öronen åt sig. Har du misstänkt lyckliga grannar ska du kanske inte lämna hunden eller mormor i trapphuset utan uppsyn.
Lever man i en extremt lycklig relation kan man väl i alla fall anstränga sig och bråka lite på låtsas ibland. För omgivningens skull. Fast det så klart, om man aldrig bråkar på riktigt får man aldrig ha make-up-sex. Bara det är ju värt en dispyt då och då. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset