Under förra året var en stor "trend" pappor som i media skrev öppna brev till sina små döttrar. De både applåderades och hånades. Kvinnor som skriver till sina söner har däremot lyst med sin frånvaro, på det stora hela. Därför tänkte jag nu ta tillfället i akt.

Nu, när som helst, föder jag mitt första barn. En son. Min älskade lille son. Det är några grejer jag skulle vilja säga såhär inför din ankomst. Du får väl läsa det här när du är äldre och eventuellt (tyvärr) hyfsat förvirrad kring identitet och självbild.

Jag hatar nästan alla rådande mansnormer. Hatar hur redan små pluttiga pojkar puttas in i ett känslokallt tuffing-fack där våld ses som mer naturligt än ord. Jag vägrar stoppa in dig där. Jag vägrar också att acceptera att du på något sätt blir hånad eller kränkt över eventuellt "tjejiga" intressen. Du ska kunna gå runt i prinsessklänning och tiara vareviga dag utan att behöva höra att du är fel. Du ska kunna utforska alla lekar lika fritt utan att andra barn, eller vuxna ska ge dig dåligt samvete för det. Jag kommer kriga för dig där. Jag kommer ta jobbiga debatter utan att blinka.

För det finns inget omanligt. Manligt är ju helt enkelt precis det man som man vill att det ska vara. Inklusive att gråta så snoret sprutar och drömma om en rosafluffig fantasivärld.

Bara du sätter gränserna, min älskade lille son. Bara du bestämmer vem du vill vara. 

Hör jag en enda förälder till som hasplar ur sig att "klart mitt barn får komma hem och säga att hen är gay, men...". Men vadå? Ska jag verkligen behöva läxa upp vuxna människor i acceptans och öppenhet? 

Jo tyvärr, min lille son. Jag och din pappa kommer att behöva kriga för din rätt att vara människa framför pojke. Även om du föds in i en värld där jämställdhet sakta men säkert blir mer och mer självklar.

Jag var på knattefotboll. Pojkar i sjuårsåldern och en massa mer eller mindre entusiastiska föräldrar. Och så "babian-farsorna". Du vet sorten som skriker. Behandlar sina små söner som om de vore marinsoldater på väg till Pearl Harbor för livets viktigaste uppdrag. Tänk, min lille son att det finns pappor som kallar sina söner för "sopor", "mesar" och skriker "spela inte som en tjej nu!". Tänk att behöva höra det när man är sju år gammal. Undrar du också vad det gör med en människa, så där liksom inuti?

Du kommer att få vara såväl stark som svag. Rädd som modig. Du kommer att få vara en fri individ när det kommer till rätten att känna. Ingen ska ta ifrån dig dina känslor. Ingen ska komma och säga att du känner och tänker fel, bara för att du inte är en robot som rättar sig i ledet bara för sakens skull.

Du är redan mitt allt. Och jag vill ge dig allt, långt bortom snäva normer och oskrivna regler. Som puckade, rädda och inskränkta människor hittat på utifrån vad som finns mellan benen.

Vi skiter i det där va? Vi gör vår grej istället. 

+ "Machofabriken" som jobbar och sliter för en vidgad syn på män och manlighet. 

- Idrottens värld där små pojkar ännu överlag tycks fostras till små bulldozers. Vem snackar könsroller i omklädningsrummen?

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset