Jag minns hur jag liksom kände ett behov att rättfärdiga min existens för nyanlända kameraturister. Att min isolering var högst temporär. Självvald. När det enda jag kände var panik, skriver Jennie Nysted.
Jag minns hur jag liksom kände ett behov att rättfärdiga min existens för nyanlända kameraturister. Att min isolering var högst temporär. Självvald. När det enda jag kände var panik, skriver Jennie Nysted.

Vem har inte genomlidit somrar då det enda i blickfånget är kinderägg-familjer bakom lena mjukglassar. Nyförälskade tinderduvor med pastellshorts. Själv går man där med krökt rygg i väntan på en apokalyps, skriver Jennie Nysted.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag sitter på en filt i parken. Julisol i ryggen.
Min dotter sover djupt i sin vagn.
Hennes dova snarkningar blandas med uppsluppna skratt. Helgtrafik.
Studsande bollar med prinsessan Frostmotiv.
Jag befinner mig mitt i ett perfekt regisserat sommarögonblick, då livet känns väldigt lätt att leva.
Egentid. Solstrålar. Cappuccino.
Här skall banne mig njutas. Förevigas.
För delad glädje är dubbel glädje.
Minus det där andra, mindre värdiga då förstås. Som aldrig visas upp.
Men om någon frågar, har det så klart varit magiskt. Glass och ballonger.
Hejdar mig.

LÄS MER: Debatt: Ingen pratar om ångest när det väl gäller

Vet som småbarnsförälder att den här aldrig så fridfulla fikapausen, snabbt kan förbytas till vardagskalabalik.
Jag skulle mycket väl kunna få en av alla glada studsbollar i bakhuvudet.
Min dotter skulle kunna vakna. Göra som tvååringar gör mest.
Och med det skulle den här finstämda stunden vara all.
Skall man vara krass är det precis så sommaren ser ut för det mesta.
Så tillvaron är. För de flesta. På gott och ont.

Ångesten kryper fram när semestern är nära. Liksom de oskrivna, likväl uppenbara kraven på att vara upptagen. Spontan. Lyckad. Gärna snygg också.

Det perfekta sommarminnet med smultron på strån i perfekta rader är fantastiskt.
Något vi gärna delar. Men så är det dödtiden däremellan.
Då det blåser kulingvarning medan barnen tråkbråkar vid färjeläget.
När dansen runt den egenhändigt tillverkade midsommarstången går i slokande regnställ.
Sillen åker traditionsenligt ut och in bland mygg och mördarsniglar.
För man vill ju sitta ute. Måste ha trevligt. Förväntningarna är alltjämt höga.
Följaktligen står man där som gäst i ett spretigt gäng, med plastglas i hand och tänker ”ja men javisst det här känns ändå festligt”.
Fast man hellre hade legat hemma i framåtstupa sidoläge.
För man kan känna sig ensam. Också i ett myller.
På samma sätt som ångesten kryper fram när semestern är nära.
Liksom de oskrivna, likväl uppenbara kraven på att vara upptagen.
Spontan. Lyckad. Gärna snygg också.

Vem har inte genomlidit somrar då det enda i blickfånget är kinderägg-familjer bakom lena mjukglassar. Nyförälskade tinderduvor med pastellshorts.
Själv går man där med krökt rygg i väntan på en apokalyps.
Vad som helst. Som inte är tvåsamhet.
Jag minns de där sommarmånaderna.
Min plågade självmedvetenhet. Hur jag liksom kände ett behov att rättfärdiga min existens för nyanlända kameraturister.
Att jag minsann också hade tokroliga polare med katamaran.
Att min isolering var högst temporär. Självvald.
När det enda jag kände var panik.

LÄS MER: Debatt: Kolla inte snett på oss med självskadeärr i sommar

Jag kisar mot solen. Studerar min dotters solkyssta hårfjun.
Tänker som de flesta föräldrar att jag vill förskona henne från allt.
Att hon aldrig skall behöva känna sig så där vilsen som jag gjort.
Vet ju att det är en del av livet, oavsett årstid.
Att det är så man växer.
Mer än så tänker jag inte.
Får en straffboll i nacken. Spiller ut mitt fisljumma finkaffe.
Möter min dotters yrvakna, förorättade uppsyn.
Verkligheten tar vid. Magin är bruten. Prinsessan Frost studsar vidare.

Jennie Nysted

Om skribenten

Ålder: 41

Ort: Stockholm

Sysselsättning: Frilansskribent 

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset