"Visst, det var tråkigt att det skulle gå så långt att min man hittade en annan, men någonting var tvunget att hända."
"Visst, det var tråkigt att det skulle gå så långt att min man hittade en annan, men någonting var tvunget att hända."

Kvinna, 39 år.

”Jag funderade länge på att skilja mig. I början, när tankarna inte var så intensiva, tryckte jag bort dem direkt. Jag och min man hade nämligen aldrig så gott om pengar, så det hade känts helt hopplöst om vi skulle dela på oss. Vi har dessutom tre barn.

Till slut gick det inte längre, och jag var tvungen att ta steget. Jag kände hur jag dog inombords, hur min glädje försvann. Min man ville bara vara hemma hela tiden, vi hade inget socialt liv alls. De få gånger jag hittade på något med mina kompisar, fick han mig att känna mig skyldig för att han fick vara ensam med barnen.

Jag gjorde det till slut, jag bad om en skilsmässa. Min man protesterade inte.

Pengar var som sagt redan innan skilsmässan en bristvara, och likadant var det efter. Men jag fick det att fungera. Vi sålde huset, köpte varsin lägenhet. Min är liten, 45 kvadrat. Det blir ganska trångt med barnen här, men på dagarna går vi ut och gör saker i stället. Jag gick varken plus eller minus på att få häften av pengarna från huset och att köpa en lägenhet.

Barnen bor varannan vecka här, varannan vecka hos pappa. Jag sparar in pengar på vardagssaker. Har alltid släckt när ljus inte behövs, har inga elektroniska prylar på stand-by, torktumlar aldrig kläder. Jag utnyttjar alla rabatter jag hittar och letar aktivt efter erbjudanden på internet. Det fungerar för mig.

Barnen får inga märkeskläder eller splitternya iPhones – men nu har de en mamma som är lycklig. De känner av det. Innan jag bestämde mig för att skilja mig tvekade jag. Jag var orolig över hur det skulle påverka barnen, men tro mig: De mår mycket bättre med att ha två lyckliga föräldrar som lever isär, än två olyckliga föräldrar som lever ihop och inte visar någon kärlek till varandra.”

Berättat för Filip Häggberg, reporter Metro

Man, 53 år.

”Jag skilde mig inte för min egen skull, utan för min frus skull. Jag hade det bra i hela äktenskapet. Min fru hade det nog också bra, fram till de sista fyra åren, ungefär. Jag blev fruktansvärt lat då. Jag slutade att hjälpa till hemma. Slutade ställa in disken i diskmaskinen, slutade laga mat, slutade gå ut med hunden. Min ork bara försvann. Men det är ingenting att skylla på, och jag vet inte vad det berodde på.

Hur som helst fick min fru naturligtvis dra ett större lass än tidigare. Ibland frågade hon mig om jag kunde fixa något, varpå jag ofta inte ens svarade. Då frågade hon inte igen.

Hon blev mer och mer nedstämd, ju längre tid det gick. Till slut skötte hon allting automatiskt. Jag kom hem från jobbet och lade mig på soffan, hon kom hem från jobbet och gick ut med hunden, lagade mat, diskade och städade. Hon verkade inte ens vara irriterad på mig,

Men jag märkte hur hon sakta men säkert tappade glädjen, det var hemskt att se. Och det var mitt fel. En kväll bestämde jag mig för att prata med henne. Jag frågade om hon verkligen ville vara med mig, och då släppte allt för henne. Hon beskrev det som att jag inte var närvarande, som att det kändes som den man hon älskade var borta.

Vi bestämde oss för att skiljas. Och tur var väl det. I dag har vi jättebra kontakt med varandra och är nära vänner. Båda har träffat en ny partner.

Vi bodde i ett hus, som jag ägde stora delar av, men när vi sålde det delade vi på pengarna. Alla lån var betalda, så både jag och frun kunde köpa oss varsin lägenhet på pengarna från huset.

Även om två personer älskar varandra, som vi fortfarande gjorde i vårt fall, tror jag att man måste våga dela på sig om förhållandet är destruktivt. I det här fallet drabbade det min fru, och jag är i dag oerhört tacksam för att hon lever ett bättre liv med en annan man.”

Berättat för Filip Häggberg, reporter Metro

Kvinna, 44 år.

”Mitt livs kärlek och jag träffades när vi var unga. Vi gifte oss senare, och var helt fast i förälskelsen. Efter några år till fick vi barn, en mycket glädjande nyhet för oss båda. Barn hade vi längtat efter.

Bebislyckan höll oss samman i ungefär ett år, men sen hände något. Under hela första året hade jag varit hemma med barnen. Dag ut och dag in. Min man jobbade för att försörja oss alla. När han kom hem från jobbet tog han över barnen i en timme eller två, så att jag kunde göra annat. Jag brukade gå ut och gå. Men det räckte inte.

Efter ett år blev jag trött och deprimerad. Min vardag bestod av att vara hemma med barnen, vilket i sig var underbart, men jag blev helt fast. Gjorde bokstavligt talat ingenting annat. Jag och min man gled ifrån varandra, vi kunde ju aldrig vara tillsammans. När han kom hem från jobbet var jag för trött för att umgås.

Jag höll ut ett tag till, sen hände något hemskt. Men jag välkomnade det. Min man berättade att han blivit kär i någon annan, på jobbet. Jag reagerade som man förväntas reagera – blev arg, ledsen och besviken. Men innerst inne var jag lättad. Vi kunde nu helt naturligt skiljas, och bryta upp min inrutade vardag.

Skilsmässan gick smidigt. Min man flyttade ihop med sin nya tjej i en ny lägenhet, medan jag bodde kvar i vårt lilla hus. Barnen hade vi varannan vecka, så jag fick äntligen lite tid för mig själv. Jag skaffade ett jobb – med en lön som jag visserligen inte kunde betala hela huset med, men det hjälpte min man till med. Han var överlag väldigt hjälpsam.

I dag är jag lyckligare än någonsin. Jag får vara med mina underbara barn varannan vecka, och göra vad jag själv vill den andra.

Visst, det var tråkigt att det skulle gå så långt att min man hittade en annan, men någonting var tvunget att hända. Det är ingen idé att fortsätta leva ett liv där du själv mår dåligt. Hade min man inte hittad någon annan, hade jag förmodligen lämnat honom ändå.”

Berättat för Filip Häggberg, reporter Metro

 

LÄS MER: Lista: Här skiljer sig störst andel av befolkningen

LÄS MER: Experten: Det gör ont både att bli lämnad – och att lämna

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset