I juni är det 30 år sedan Catrine da Costa mördades. ”Allmänläkaren” och ”Obducenten” friades för mordet men pekades samtidigt ut av tingsrätten som likskändare och deras läkarlegimitationer drogs in. ”Mitt förtroende för rättvisan har upphört att gälla. Men sista ordet är ännu inte sagt”, säger ”Obducenten” till Metro. Styckmordet kom att bli ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall och ett av rättsväsendets största trauman.

Catrine da Costa hittades mördad 1984. Till höger syns ”Obducenten” under styckmordsrättegången. 

Den massmediala bevakning var enorm och det rådde närmast lynchstämning när mordrättegången mot ”Obducenten” och ”Allmänläkaren” inleddes i Stockholms tingsrätt den 22 januari 1988.

– Trots att vi var oskyldiga så trodde jag att vi skulle fällas på grund av den obehagliga stämningen, säger ”Allmänläkaren” till Metro.

I en tv-intervju medgav chefsåklagare Anders Helin att han inte hade ”det bästa bevisläget” och rättegången slutade med att chefsrådmannen ville fria medan nämndemännen ville fälla. Innan dom avkunnades skulle dock läkarna skickas på rättspsykiatrisk undersökning och då lät sig nämndemännen intervjuas i Aftonbladet där de sa:

”Bevisningen var väl litet dålig, men det var klart att läkarna var perversa och skyldiga.”

Svea hovrätt rev upp tingsrättens beslut och konstaterade både rättegångsfel och jäv. Hovrätten ansåg att bevisningen var så usel att läkarna släpptes ut häktet.

Tingsrätten tog om hela rättegången. Läkarna friades helt men i domskälen skrev tingsrätten att det stod klart att de hade styckat kroppen. Läkarna hade dock aldrig ens åtalats för detta och det brottet var dessutom preskriberat. Rättens ordförande förklarade i media att detta var en ren ”konsumentupplysning”.

Detta blev startskottet för de 17 domstolsprövningar. Vad som skrivs i domskälen ska nämligen inte kunna få någon rättsverkan och kan därför inte överklagas. Läkarna befann sig nu i en juridisk mardröm och saknade formella möjligheter att bli rentvådda av Svea hovrätt som redan slagit tingsrätten på fingrarna.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd tog dock uppgifterna på allvar och drog in läkarnas legitimationer som fastställdes i kammarrätten.

Ett stort antal experter har engagerat sig i läkarnas fall. En av dessa är Leif GW Persson som pekat på att läkarna är helt oskyldiga.

”I en professionell, rent hantverksmässig mening, är Stockholmspolisens utredning en av de sämsta mordutredningar som jag tagit del av.”

Juridikprofessorn Anders Agell gick i detalj igenom hela fallet och redovisade sina slutsatser i skriften ”Anatomin av en häxprocess”: ”Det är alldeles klart att de inte har vare sig mördat Catrine da Costa eller styckat hennes kropp.”

– Det juridiska etablissemanget tycks tro att man kan gömma undan sin hantering av fallet genom att låta det hela falla i glömska och göra allt för att skydda varandra. De borde skämmas ögonen ur sig, säger ”Obducenten”.

”Obducenten” pekar på att han fortfarande inte har gett upp hoppet:

– Mitt förtroende för rättvisan i detta land har upphört att gälla för länge sedan. Men sista ordet är ännu inte sagt!

”Allmänläkaren” instämmer:

– Jag lever fortfarande i en förhoppning om att vi en dag ska få upprättelse. Hur det ska gå till vet jag inte men det måste gå på något sätt.

Ingen kan dömas för styckmordet

Mitt under den svenska högsommaren 1984 hittades två plastsäckar med en styckad kvinnokropp i Solna. Offret identifierades som Catrine da Costa – en 28-årig prostituerad kvinna.

Under hösten 1984 kom ett tips till polisen från ”Obducentens” före detta svärfar som gick ut på att ”Obducenten” brukade gå till prostituerade. Ungefär samtidigt blev ”Allmänläkaren” anmäld av sin fru för sexuella övergrepp mot deras knappt tvååriga dotter.

Detta blev startskottet för en gigantisk utredning där indicier under fyra år flätade samman de båda läkarna. Utredningen utmynnade i att läkarna skulle ha utfört ett rituellt styckmord på Catrine da Costa på rättsläkarstationen i Solna och att ”Allmänläkarens” dotter skulle ha bevittnat detta.

Ärendet tog så många vändningar att författaren Per Lindeberg behövde 700 sidor för att sammanfatta det i boken ”Döden är en man” 1999. Boken skapade en enorm debatt och vände opinionen till läkarnas fördel.

Resningsansökningarna avlöste varandra, dock utan att läkarna fick gehör. Polisen öppnade den gamla utredningen och under ett par dagar var en annan man anhållen för mordet.

År 2005 genomförde polisen en dna-analys av den handduk som drygt 20 år tidigare hade hittats vid Catrine da Costas styckade kropp. Analysen visade, med 100 procent säkerhet, att de säkrade hårstråna inte kom från någon av läkarna.

När Metro i september 2005 kontaktade den pensionerade chefsåklagaren Anders Helin och berättade om analysen svarade han:

– En domstol skulle rimligtvis inte kunna finna dem skyldiga i ett sådant läge och slutsatsen av det blir att jag som åklagare inte heller hade kunna väcka åtal.

År 2007 stämde läkarna staten på 40 miljoner kronor. Tingsrätten konstaterade att en stor mängd fel hade begåtts men att detta inte var tillräckligt för att staten skulle vara skadeståndskyldig.

Mordet på da Costa preskriberades i juni 2009.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset