"Det var roligt att se hur jag såg ut då, men bilden väckte mycket känslor hos mig", skriver Abdulla Ahmad Miri om 10 year challenge.
"Det var roligt att se hur jag såg ut då, men bilden väckte mycket känslor hos mig", skriver Abdulla Ahmad Miri om 10 year challenge.

Under de tio år som gått har jag förlorat de flesta av mina kompisar och min lägenhet, och blivit flykting. Det värsta är att den här bilden är den äldsta jag har från Syrien, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Då och då dyker det upp nya utmaningar på sociala medier, nyligen fylldes våra flöden av bilder i en ”10-year challenge” där man uppmanas att publicera en bild på sig själv från 2009 och en från i år och se hur mycket man har förändrats genom åren. Hashtagen gick varm sedan flera kändisar också hakat på tåget. Bilderna har resulterat i skratt och jag blev lite nyfiken och började titta på vad jag hade för mig för tio år sedan.

Kriget tog väskan med minnena ifrån mig när de bombade min lägenhet i Damaskus.

Jag har bara hittat en bild som jag publicerade på Facebook 2009. Jag gick på universitetet i Syrien. Tio år går fort, men jag har genomgått stora förändringar, inte bara utseendemässigt, utan i hjärta och hjärna. Det var roligt att se hur jag såg ut då, men bilden väckte mycket känslor hos mig.

Under de tio år som gått har jag förlorat de flesta av mina kompisar och min lägenhet, och blivit flykting. Det värsta är att den här bilden är den äldsta jag har från Syrien.

Jag sparade alla mina bilder, fotoalbum från barndomen, betyg från skolan, drömmar och medaljer jag vann på fotbollsmatcher i en väska, men kriget tog väskan med minnena ifrån mig när de bombade min lägenhet i Damaskus. De stal mina minnen och jag blev djupt förkrossad.

LÄS MER: Abdulla Ahmad Miri: Var är ni, invandrade kvinnor?

Hur ska jag kunna återskapa mina lyckliga barndomsminnen? Hur ska jag kunna visa mina framtida barn hur jag såg ut när jag var liten? Hur minns jag mina känslor, upplevelser och hur jag hade det om jag inte har ens en enda bild som kan hjälpa till att framkalla minnena?

Minnena skiljer det levande från det döda. Vi lever ju med vårt minne av huset, familjen, vår barndom och våra kompisar, så när jag tappar minnet då tappar jag livet och blir just som i dag – en kropp utan själ.

Det är få saker i livet som vi uppskattar så mycket som gamla familjebilder, och hos mig som överlevare som har flytt från krig och våld kan plågsamma känslor komma upp när jag tänker på att mina barndomsbilder är borta. I dag skapar jag ju nya minnen här, men samtidigt bär jag de fina minnena jag ännu har kvar från Damaskus på alldeles särskild plats i mitt hjärta!

Plus: Äntligen har vi en regering oavsett hur många som är missnöjda!

Minus: Människor som inte förstår att människor är olika!

”Jag är inte terrorist” – möt Metros kolumnist Abdulla Ahmad Miri i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset