När min egen flyktresa spelas upp i hjärnan som en film minns jag mest hur mycket jag tänkte på min mamma, skriver Abdulla Ahmad Miri.
När min egen flyktresa spelas upp i hjärnan som en film minns jag mest hur mycket jag tänkte på min mamma, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Den 21 mars är som mors dag i Syrien, en dag full av kärlek. Men det är ingen rolig dag för oss som inte kan fira våra mammor, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

När som helst kan jag återkalla minnet av hur jag sitter tillsammans med min mamma i soffan och pratar. Klockan var 06.00 på morgonen den 3 augusti 2012 och jag hade bestämt mig för att fly från Syrien. Att lämna min mamma och inte veta om eller när vi skulle träffas igen var något av det värsta jag upplevt.

Jag pratar med min mamma varje dag. Jag bär alltid det armbandsur som jag har fått av henne i present och känner mig sorgsen när mars börjar närma sig – månaden som stressar sönder föräldrarna i Syrien, speciellt mammor som längtar efter sina barn.

Den 21 mars är mors dag i Syrien, det är en dag full av kärlek och massa känslor. Men det är ingen rolig dag för oss som inte kan fira våra mammor. Min mamma brukar säga att hon skulle göra vad som helst för att få resa tillbaka i tiden och stoppa detta jävla krig.

LÄS MER: Abdulla Ahmad Miri: Kvinnorna är de stora förlorarna i kriget i Syrien

Min mamma var alltid min inspiration och min motivation, den första kärleken i mitt liv. I mina ögon är hon den hon den perfekta mamman som lärt mig de där värderingarna som jag är så stolt över, att jag uppfostrats till en ärlig människa som säger vad jag tycker men som alltid sätter kärleken främst. Min mamma och pappa kan inte längre arbeta på grund av kriget och jag är deras enda livlina. När jag började mitt liv i Sverige hade jag alltid deras bild inom mig och deras situation var min starkaste drivkraft för att integrera mig i Sverige så snabbt som möjligt. Jag ville göra mitt bästa för att vara världens bästa son.

När min egen flyktresa spelas upp i hjärnan som en film minns jag mest hur mycket jag tänkte på min mamma. Min resa var farlig, men trots det vågade jag aldrig klaga över trötthet och kroppsmärtor när jag ringde henne under min flykt från Syrien, eftersom jag inte ville göra henne orolig.

Tack mamma för att du alltid finns där och stöttar mig, tack för allt du har lärt mig. Jag kan inte ens föreställa mig vem jag skulle vara eller hur jag skulle må om du inte fanns.

Så ta hand om era mammor. De är det bästa man har. Hon går inte att ersätta.

Plus: Snart ska jag börja cykla när det blir lite varmare.
Minus: Folk som skriker högt på tunnelbanan på lördagskvällarna.

Abdulla Ahmad Miri

”Jag är inte terrorist” – möt Metros kolumnist Abdulla Ahmad Miri

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset