Motdemonstration mot Nordiska motståndsrörelsen i augusti i Stockholm.
Motdemonstration mot Nordiska motståndsrörelsen i augusti i Stockholm.

I Sverige lever vi i en kultur där vi pratar ganska öppet om psykiska sjukdomar och mentalt mående men få pratar om hur rasism påverkar oss psykiskt, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag kom till Sverige för fem år sedan. Jag kämpade så hårt och lärde mig språket snabbt. Jag skaffade jobb och har många kompisar som tycker att jag är väl integrerad. Sverige var alltid som en dröm för mig men samtidigt blir jag frustrerad, upprörd och rädd på riktigt av utvecklingen.

Händelsen skapade otrygghet hos mig och jag kan inte sluta tänka på vart samhället är på väg. Jag blev sårad eftersom rasistiska ord skär djupare än man tror.

På väg hem efter jobbet nyligen fick jag en broschyr där stod ”Dags att åka hem”. Den delades ut av Alternativ för Sverige. Jag satt på tunnelbana och mådde fruktansvärt dåligt, är det okej att utnyttja sin yttrandefrihet för att vädra rasistiska åsikter och endast skapa hat mellan människor som bor i samma land? Vad har vi gjort för fel för att de ska straffa oss och behandla oss på det här sättet? Vi ligger redan sömnlösa på nätterna och tänker på våra familjer som är kvar i kriget. Det hopp om ett bättre liv i Sverige som vi försökte ingjuta i oss själva är borta nu och våra hjärtan brister vid normaliseringen av rasismen!

LÄS MER: Agnes Arpi: Maria fick ingen operation – tvingades betala ur egen ficka

Medan andra kan sitta i soffan efter en lång dag på jobbet och kolla på film eller umgås med nära och kära sitter jag och funderar över en broschyr jag fått. Ibland snubblar man över en text eller bild som fortsätter att leva i ens huvud under lång tid. Händelsen skapade otrygghet hos mig och jag kan inte sluta tänka på vart samhället är på väg. Jag blev sårad eftersom rasistiska ord skär djupare än man tror. Den natten plågades jag av mardrömmar, jag drömde att jag blev skickad tillbaka till Syrien och fick sitta i fängelse.

Dagen efter kände jag mig orolig, nedstämd och hade svårt att koncentrera mig på jobbet. Det här är ingen lek, det handlar om liv och död. I Sverige lever vi i en kultur där vi pratar ganska öppet om psykiska sjukdomar och mentalt mående men få pratar om hur rasism och den här typen av obehagliga upplevelser påverkar oss psykiskt.

LÄS MER: Cissi Wallin: Om ”genusflum” kan stoppa pojkar att använda våld så ja tack

Händelsen fick mig att skriva ett inlägg på Facebook. Kommentarerna jag fick gav mig kraft och det kände bättre så småningom men jag tänker fortfarande på alla människor som kommer att skadas av att vi ser detta ske mitt framför våra ögon men väljer att vara tysta. Det är det som gör allra mest ont.
Abdulla Ahmad Miri

Plus: Nyheter på lätt svenska om valet för nyanlända.
Minus: Folk som lämna deras snus på golvet på gymmet!

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset