Hugo Ewald från Metros Viralgranskaren och Abdulla Ahmad Miri i ett samtal om integration och immigration under Almedalsveckan.
Hugo Ewald från Metros Viralgranskaren och Abdulla Ahmad Miri i ett samtal om integration och immigration under Almedalsveckan.

Jag kunde inte tro att det var sant, kunde inte röra mig, var så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag bad henne repetera det fyra gånger. Det var en stund som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Att få ett medborgarskap efter 31 år. Äntligen kan jag känna tillhörighet, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Jag minns en gång när jag var liten, i tolvårsåldern. Jag satt vid middagsbordet hemma i lägenheten i Damaskus ihop med min familj när pappa frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor. ”Politiker” svarade jag. Jag märkte att han inte var helt nöjd med mitt svar och att han försökte att inte visa det. Istället började han berätta om vad jobbet som politiker innebar och hur svårt det skulle vara att få ett sådant jobb för statslösa personer som oss. Det var första gången jag blev varse begreppet statslös och sedan dess har detta ord varit min ständiga följeslagare.

LÄS MER: Abdulla Ahmad Miri: Fem år har gått sedan jag träffade min flickvän

Dagen efter började jag läsa och försöka förstå vad det egentligen innebär att vara statslös, varför vi palestinier, som är födda, uppvuxna och boende i Syrien, är statslösa, det vill säga saknar medborgarskap. Varför vi inte behandlas på samma sätt som våra kompisar, grannar, kollegor som är syrier. Steg för steg började jag förstå varför jag och min familj saknar juridisk identitet, varför vi saknar pass och andra helt grundläggande mänskliga rättigheter som till exempel rösträtt och därmed döms till ett liv präglat av diskriminering.

För mig betyder politik att förändra världen, att träffa människor som har andra åsikter än jag men ändå försöka nå samförstånd och hitta lösningar. Men som palestinier i Syrien förbjöds jag studera politik eftersom jag var statslös – i likhet med minst tio miljoner människor runtom i världen varav över 30 000 finns bara i Sverige. Människor som därmed döms till ett livslångt utanförskap.

Så när jag en dag i juni fick besked från min uppdragsgivare Metro om att medverka under årets Almedalsvecka var det som en dröm som gick i uppfyllelse. Att jag skulle få debattera frågor som jag brinner för, öppet, fritt och inför publik, utan att någon först ber mig i visa upp mitt ID-kort skulle aldrig kunna ske i mitt hemland Syrien under nuvarande politiska styre.

LÄS MER: Min flykt från Damaskus till Sverige blev farlig och mycket lång

Och mitt under årets Almedalsvecka, måndagen den 3 juli, fick jag dessutom ett helt fantastiskt besked: efter en lång dag med flera seminarier och möten öppnade jag min sida på Migrationsverket och fick se att de fattat beslut om att ge mig ett svenskt medborgarskap. Jag kunde inte tro att det var sant, kunde inte röra mig, var så glad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag ringde direkt till Migrationsverket för att fråga om beslutet och en kvinna svarade: ”Grattis, du blir svensk!” Jag bad henne repetera det fyra gånger innan jag kunde tro att det var sant. Det var en stund som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Att få ett medborgarskap. Efter 31 år. Äntligen kan jag känna tillhörighet. Äntligen kan jag resa fritt, uppleva känslan av total frihet och trygghet. Jag är så stolt över mitt svenska pass. Detta pass som betyder liv, hopp och kärlek. Jag är så tacksam.

+ I oktober ska jag resa ner till Libanon för att träffa min familj och min tjej som jag inte sett på fem år
– Har jobbat hela sommaren utan semester

Abdulla Ahmad Miri

LÄS MER: Låt inte fanatikerna lyckas – vi kan bättre än att hata varandra

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset