Trots att jag numera är svensk medborgare fick jag beskedet att jag inte kommer in i landet utan mina syriska id-handlingar, skriver Abdulla Ahmad Miri.
Trots att jag numera är svensk medborgare fick jag beskedet att jag inte kommer in i landet utan mina syriska id-handlingar, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Jag hämtade mina väskor och sprang ut till ankomsthallen i Beirut. Jag scannade snabbt av ansiktena på de som stod och väntade, tiden gick så långsamt, tills jag såg min mammas ansikte, skriver Abdulla Ahmad Miri.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Precis som många andra kom jag till Sverige ensam. Bakom mig lämnade jag kriget och ett sista minne av mamma som kramade om mig utan att veta om vi någonsin skulle träffas igen. Varje dag i fem år har jag fått nöja mig med att titta på deras bilder med den ständiga våndan över att inte veta hur de egentligen mår. Samtidigt har tanken på att jag varit deras enda livlina och möjlighet till försörjning tjänat som drivkraft för mig att så fort som möjligt lära mig svenska och hitta jobb.

Den 29 september i år skulle jag äntligen få träffa min familj igen. De sista fyra nätterna innan resan till Beirut kunde jag inte sova en blund. Flera veckor innan började jag handla varma kläder, lite medicin och andra saker som skulle vara viktigt för dem samt svensk choklad. Jag dagdrömde om det magiska ögonblicket, hur det skulle vara när jag fick träffa dem igen.

LÄS MER: Abdulla Ahmad Miri: Sluta fråga mig om kriget

Men när jag väl kom fram till Beirut klockan två på natten fick jag en chock. Trots att jag numera är svensk medborgare fick jag beskedet att jag inte kommer in i landet utan mina syriska id-handlingar. De kontrollerade till och med om mitt namn stod med på någon terroristlista. Det var en obeskrivligt svår stund. Jag såg framför mig hur jag tvingades tillbaka till Sverige medan min familj stod där utanför och väntade på mig. Jag började svettas av all stress och det kändes som om jag höll på att tappa huvudet. Men efter en lång diskussion fick jag ändå min efterlängtade stämpel i passet – och det klickande ljudet av stämpeln mot mitt pass var som ljuv musik – jag kommer aldrig glömma det.

Jag hämtade mina väskor och sprang ut till ankomsthallen. Scannade snabbt av ansiktena på de som stod och väntade, tiden gick så långsamt, tills jag såg min mammas ansikte och då föll jag bara ihop, orkade inte längre stå. Började gråta och pussa hennes fötter.

Bakom mamma stod min tjej som började skratta när hon såg mig, jag kramade henne och kände mig knäsvag, yr och darrig. Det var en underbar känsla. Så trygg, varm och mysig. Mitt hjärta pumpade stenhårt. Dagen efter gifte vi oss på en restaurang i Beirut. Ett ögonblick av total lycka, en dröm som gick i uppfyllelse. 

Abdulla Ahmad Miri

+ Familjer som tar emot en nyanländ gör stor skillnad i samhället

– Lönesänkningar för nyanlända löser inte integrationen.

Möt Metros kolumnist Abdulla Ahmed Miri: ”Jag är inte terrorist”

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset