Jag visste att det skulle kännas, men jag var inte beredd på att minnas allting så tydligt, skriver Agnes Arpi om SVT:s nya dokumentärserie om diskoteksbranden i Göteborg.
Jag visste att det skulle kännas, men jag var inte beredd på att minnas allting så tydligt, skriver Agnes Arpi om SVT:s nya dokumentärserie om diskoteksbranden i Göteborg.

Jag kan fortfarande inte åka vagnen förbi Hjalmar Brantingsplatsen utan att minnas hur mina kompisar och jag stod tysta vid blomsterhavet och ljusen för 20 år sedan, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

I Göteborg heter det Branden. Vi behöver inte lägga till något, för jag känner ingen som var ung i Göteborg i slutet av 90-talet som växte upp oberörd av den.

I förra veckan var jag på förhandsvisningen av SVT:s nya dokumentärserie, som heter just ”Branden”, och som började sändas nu i helgen. I den medverkar personer som på olika sätt drabbades hårt. Jag visste att det skulle kännas, men jag var inte beredd på att minnas allting så tydligt. Magtröjorna, Buffaloskorna, dansa i ring till Brandy & Monica. Nick Carter-frillor och ”Titanic”. Piercingar, polotröjor och kjol över byxorna.

LÄS MER: Gabriella Kärnekull Wolfe: Första gången jag sålde sex var jag 15 år

Att vakna av telefonsamtalet, se bilderna på tv och sedan telefonkedjan som gick varm på de fasta telefonerna. Att vara 13 år och behöva lämna beskedet. Minnesboken i skolan. Kompisens storasyster som tapetserade rummet med bilder. Föräldern som skrek ut sin sorg.

Jag visste att det skulle kännas, men jag var inte beredd på att minnas allting så tydligt.

Och det slår mig när jag ser tillbaka, att även om hela landet tycktes sluta upp kring de skadade och sörjande en tid efter katastrofen, så var det en del som saknades. Självklart har det gått bra för många av de direkt berörda, men för andra ledde händelsen vidare till personliga katastrofer, till drogproblem, skolavhopp och psykiska skador som inte fångades upp av samhället. Festarrangören Deniz, som medverkar i dokumentären, hamnade i tungt missbruk och kriminalitet innan han kunde skapa det liv han har i dag, med arbete och barn. Branden fick oöverskådliga effekter på Göteborg. En del har lämnat staden för att kunna leva.

Branden fick oöverskådliga effekter på Göteborg. En del har lämnat staden för att kunna leva.

På samma sätt kryper det i kroppen av att bli medveten om hur medier nästan tycktes flockas som gamar runt chockade barn. Det är klart att vi ska berätta, men på vems bekostnad? Det är plågsamt att se hur journalister med kamera släpptes in i den brandhärjade lokalen, en brottsplats, innan den sista döda hade återfunnits. Jag kan bara hoppas att vi, som samhälle, hade gjort bättre ifrån oss i dag.

Jag kan fortfarande inte åka vagnen förbi Hjalmar Brantingsplatsen utan att minnas hur mina kompisar och jag stod tysta vid blomsterhavet och ljusen för 20 år sedan. Ljusen som hade tänts för människor som var lika unga som vi.

Agnes Arpi

Plus: Låtarna som håller minnet vid liv. Till exempel Parham – ”Hemma här”.

Minus: Äsch! Snart är det november och då får man lyssna på ”November Rain” med Guns N’ Roses i en månad!

”Jag har fått syn på något som jag tycker är fruktansvärt” – möt Agnes Arpi i videon nedan

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset