Jag kan tänka mig att hurra när de med svårförklarliga symptom kan säga: De tar mig på allvar och gör allt de kan, skriver Agnes Arpi
Jag kan tänka mig att hurra när de med svårförklarliga symptom kan säga: De tar mig på allvar och gör allt de kan, skriver Agnes Arpi

Man brukar ibland säga att ett mått på hur civiliserat ett samhälle är visas i hur väl det tar hand om de svaga. Men mönstret i berättelserna om den som fått så bra hjälp inom vården är att den ofta har drabbats av något ganska banalt, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Då och då dyker en solskenshistoria från vården upp i flödet. Ofta är det någon som har brutit ett ben, lagats direkt, blivit väl omhändertagen och fått rätt remisser skickade. Som en enda lång kram har resan genom sjukvården varit. Till ingen kostnad alls nästan, utöver skatten. Vi bor i ett så fantastiskt land, utropar den drabbade. Ja, så fantastiskt, bekräftar tusentals kommentarer.
Vi behöver de positiva historierna. Det är jobbigt att hela tiden behöva höra om allt som är dåligt – det är jobbigt att skriva om det också. Ljusa berättelser ger välbehövliga nyanser.

LÄS MER: Agnes Arpi: Låt hennes död bli en väckarklocka
Ändå provocerar det. Inte att någon får den hjälp som behövs förstås, men mönstret i de här berättelserna är att den som fått så bra hjälp ofta har drabbats av något ganska banalt, som ett brutet ben, vilket är någon sorts minimum för vad ett sjukvårdssystem ska klara av. Eller så har de drabbats av något livshotande, där det finns prioriterade resurser. Men sjukvården befolkas av så många fler och allt har inte samma status. På många håll saknas både kunskap och kompetens.
Det är till exempel fantastiskt att man kan operera hjärnan via ljumsken, men när förlossningsskadade kvinnor ska lagas blir det plötsligt väldigt svårt. Det är fantastiskt att man kan utföra organtransplantationer, men en endometriosdiagnos tar åtta år och även efter diagnos är vården ofta medioker.

LÄS MER: Agnes Arpi: ”Kvinnor är skapta för att föda barn” är ett dåligt argument
Man brukar ibland säga att ett mått på hur civiliserat ett samhälle är visas i hur väl det tar hand om de svaga. Den som är frisk och får en tillfällig skada är en tacksam figur men ett dåligt mått på hur bra sjukvården fungerar. Jag kan tänka mig att hurra lite när följande villkor är uppfyllda:

  • När människor med flera kroniska sjukdomar och multisjuka äldre kan utropa: Allt har gått så smidigt!
  • När de med svårförklarliga symptom kan säga: De tar mig på allvar och gör allt de kan.
  • När de utan språk, självförtroende och nätverk får samma vård som den vältalige som vet sin rätt och har förmåga att kräva den.
  • När initiativ som #vårdensomsvek, där patienter berättar om sexuella övergrepp inom framför allt psykiatrin, inte behövs.
    Jag ser fram emot det.

Plus: #vårdensomsvek är ett så bra initiativ, även om innehållet är hemskt. Följ på Instagram: @vardensomsvek.

Minus: Sedan 1 januari ska oftare vårdgivare själva, i stället för IVO, hantera klagomål. Jag ropar jäv redan nu.

Agnes Arpi

”Jag har fått syn på något som jag tycker är fruktansvärt” – möt Agnes Arpi i videon nedan

LÄS MER: Agnes Arpi: Till dig som stal min väska på tåget

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset