Det är inte för sent. Studieförbundet, här kommer jag, skriver Agnes Arpi.
Det är inte för sent. Studieförbundet, här kommer jag, skriver Agnes Arpi.

Vad finns kvar av språkkunskaperna nu när de inte har underhållits på åratal? När det kommer till kritan kan jag endast säga ”jag är en baguette” på franska och förolämpa någons mamma på spanska, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Sverige är ett litet land med en stundtals grandios självbild. ”Här får alla hjälp som behöver”, ”vi har sjukvård i toppklass” och ”det finns inga fattiga i Sverige” är några återkommande fraser, som förstås är lättast att hålla fast vid om man själv och ens omgivning aldrig har ställts inför det krassa faktum att det inte stämmer. Det är onyanserat och tröttsamt, minst lika tröttsamt som det ensidiga larmandet om ett land i totalt förfall.

LÄS MER: Agnes Arpi: Brevet i min hand kändes mer värdefullt än alla mejl i inkorgen
Problem existerar parallellt med anledningar till att vara tacksam. Ibland drabbas jag av tacksamhet vid oväntade tillfällen, som inte har att göra med vård, allemansrätt eller pappamånader, sådant som man brukar förväntas känna djup tacksamhet över som svensk. Till exempel när jag behöver prata engelska, och inser vidden av den engelskundervisning som började redan i grundskolan. Att vi var barn på en helt vanlig kommunal grundskola som alla fick lära oss ett nytt språk från tidig ålder. Att det fortsatte till studenten. Det känns som att jag har fått något mycket värdefullt nästan gratis, och i mötet med kanske framför allt europeiska jämnåriga som inte behärskar engelska blir det extra tydligt. Vad glad jag är över att vi inte dubbar filmerna, här kan vi allt unna oss lite självgodhet.
Tyvärr är det också i precis dessa situationer, när andra inte pratar engelska, som jag minns att vi fick lära oss fler språk i skolan. I mitt fall först franska i fyra år, sedan spanska i tre. Många timmars undervisning, många läxor och prov, och vad finns kvar nu, när kunskaperna inte har underhållits på åratal? Verbböjningar kanske? Något tjusigt kulturellt? Lite turistfraser åtminstone? Nej, när det kommer till kritan kan jag endast säga ”jag är en baguette” på franska och förolämpa någons mamma på spanska. Ju äldre jag blir, desto mer förbannar jag att jag inte tog vara på guldchansen.

LÄS MER: Agnes Arpi:När jag blev sjuk var jag inte längre själv, utan bara väldigt ensam
Men på gymnasiet kom ett nytt språk in i bilden. Italienska. Här var det uppenbarligen något som fastnade, och här har jag fått några tillfällen att öva långt efter att skolan var över. I förra veckan satt jag i möte med en sekreterare i norra Italien, och hon pratade inte ett ord engelska. Det gjorde ingen på stället där jag var. Med kniven mot strupen kom gymnasiekunskaperna fram igen. Jag lyckades förstå henne och göra mig själv hyggligt förstådd, och när fördämningen väl brustit kunde jag inte stoppa glosorna från att rinna ut ur munnen. Spazzolino! Carta igienica! Dentifricio!
Sekreteraren skrattade vänligt åt att jag plötsligt pratade om tandborstar och toalettpapper, men nu har jag fått blodad tand. Jag må vara vuxen, men den här handduken tänker jag inte kasta in. Språket ska kuvas.
Och det leder mig till nästa tacksamhetskänsla. Det finns en kurs för allt. Sverige älskar kurser. Det är inte för sent. Studieförbundet, här kommer jag.

+ Konsert. Mary J. Blige på Liseberg 22 juli. Sommarens bästa bokning.

– Misstänkliggörande. När människor vägrar att lyssna på andras erfarenheter av vanvård, fiffel och brister och hellre tror att folk ljuger än ändrar sin egen version av Sverige.

Agnes Arpi

LÄS MER: Agnes Arpi: Nej, acceptans är inte svaret på alla problem

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset