Vi kom fram till huset, men hade inte hunnit färdigt, var tvungna att avsluta. Lutade mot motorhuven rökte vi varsin cigarett. När solen gick upp över taken skakade vi hand, tackade och skildes åt, skriver Agnes Arpi.
Vi kom fram till huset, men hade inte hunnit färdigt, var tvungna att avsluta. Lutade mot motorhuven rökte vi varsin cigarett. När solen gick upp över taken skakade vi hand, tackade och skildes åt, skriver Agnes Arpi.

Jag glömmer aldrig taxiresan i en bil med hög hastighet. Vi åker genom en tunnel, över en bro, på väg mot tåget som snart ska gå. Chaufförens telefon ringer. Han svarar, blir tyst och bryter sedan ut i gråt, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Alla dessa människor. ”Folk!”, som de heter när man inte orkar med dem. Det är inte alltid man vill prata med dem, när man stöter på dem i vardagen. Ibland vill man bara vara i fred, slippa umgås. Men ganska ofta har folk något att säga, om de bara får chansen.
Ibland sitter den snacksalige på förarplats, ibland sitter hon i baksätet. Några av mina mest minnesvärda möten har hur som helst skett under den korta stunden i en taxibil, där jag betalar någon för att köra mig mellan punkt A och punkt B.

LÄS MER: Agnes Arpi: Vi kräver mer av vården än att mamma och barn överlever
Vid ett tillfälle i 20-årsåldern tog jag en taxi hem till mina föräldrar klockan fyra på morgonen. Mannen som körde mig berättade om sin familj, sina barn. Om revolution och förföljelse. Jag minns inte vad jag pratade om, förmodligen frågade jag mest, för han hade mycket att säga. Vi kom fram till huset, men hade inte hunnit färdigt, var tvungna att avsluta. Lutade mot motorhuven rökte vi varsin cigarett. När solen gick upp över taken skakade vi hand, tackade och skildes åt.
En annan resa, och ett kvitto i väskan med bandnamnet Dubioza kolektiv skrivet på baksidan. Det var det vi lyssnade på i bilen, och de skulle snart spela i Göteborg. Eller den gången som chauffören sjöng med oss till musiken som vi fick välja. Han var professionell sångare, sjöng förstås bättre än vi, men hans ögon glittrade i kapp med våra. Eller då chauffören och jag i högtalarsamtal med någon på kontoret gemensamt och under fnissande möda försökte lista ut hur de nya kortmanickerna fungerade.

LÄS MER: Agnes Arpi: Fortbildningsbristen inom sjukvården är farlig för patienterna
Jag glömmer aldrig taxiresan i en annan stad, i en bil med hög hastighet. Vi åker genom en tunnel, över en bro, på väg mot tåget som snart ska gå. Chaufförens telefon ringer. Han svarar, blir tyst och bryter sedan ut i gråt. Hulkar bakom ratten. Vad gör man? Vad gör jag? Jag lägger min hand på hans axel och frågar om vi ska stanna. Han förklarar vad som har hänt: Ännu en familjemedlem som har mördats i landet som han själv lämnat. Ännu en förlust. Han lovar mig att gå av sitt pass.
Alla dessa människor. Kerstin Thorvall skrev om alla sina älskare och hur de brukade ta på henne. 

Jag minns alla mina taxichaufförer och hur de brukade tala med mig.

Plus: Körkort. Snart så. Jag ska bara. Jag säger inte att jag själv kommer att börja konkurrera i taxifickorna, jag säger bara att typ Ikea-besök och storhandling blir lättare. 

Minus: Lära sig köra bil. Lite av en gåta hur det ska gå till när det är träd, hus och FOLK överallt.

Agnes Arpi

LÄS MER: Agnes Arpi: Jag önskar att det fanns en annan syn på sjukdom

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset