"Hjälp finns oftare än vad som påstås, men den är inte självklar att få", skriver Agnes Arpi.
"Hjälp finns oftare än vad som påstås, men den är inte självklar att få", skriver Agnes Arpi.

Det dröjde innan jag fick riktig hjälp när jag blev sjuk, och den hjälpen var jag tvungen att hitta själv genom ett massivt informationsarbete, intensiv kontakt med andra patienter och ett länsat sparkonto, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

För ett och ett halvt år sedan blev jag väldigt sjuk. Därmed började en uttröttande kamp med kvinnosjukvården. Hos den första läkare jag träffade grät jag av smärta. Hon tyckte att jag skulle öva ”avslappning” och testa alternativmedicin. Nästa läkare sa att jag bara skulle acceptera min smärta. Den tredje sa att smärtan var psykisk. Så fortsatte det.

Det dröjde innan jag fick riktig hjälp, och den hjälpen var jag tvungen att hitta själv genom ett massivt informationsarbete, intensiv kontakt med andra patienter och ett länsat sparkonto. Jag gick på många nitar innan jag hittade en beständig liten grupp duktiga yrkespersoner, genuint intresserade av att hjälpa mig. Det blev bättre. Jag kunde till slut motbevisa dumheterna jag fått höra på vägen.

LÄS MER: Svensk förlossningsvård allt sämre

På samma väg insåg jag att jag inte var ett dugg ensam med mina erfarenheter. Jag fick kontakt med hundratals andra i samma situation. Många med känslor av hopplöshet och en upplevelse av att vara övergivna av sina vårdgivare.

Det handlar bland annat om förlossningsskador av varierande art. Det handlar om endometrios. Det är uretrit, kroniska urinvägsinfektioner och interstitiell cystit. Det är underlivssmärtor, vilka regelmässigt reduceras till ett sexuellt problem, även när det är konstanta smärtor som påverkar hela livet. Överallt samma mönster: Det kan ta åratal att få en korrekt diagnos, om man får den alls. De provtagningar och undersökningar som är medicinskt motiverade och görs både för att utesluta och ringa in utförs förbluffande sällan. Behandlingar, även när de finns och är medicinskt dokumenterade, uteblir.

Att varje enskild läkare skulle besitta tillräckligt med kunskap, intresse och engagemang för att hjälpa varje enskild patient är en trevlig men osann föreställning. I stället blir ett stort antal patienter hänvisade till varandra, till Facebookgrupper och bloggar, för information och rekommendationer på läkare som tar dem på allvar. Hjälp finns oftare än vad som påstås, men den är inte självklar att få.

LÄS MER: Sverige tvingar mödrar att adoptera sina egna barn

Några saker återkommer nästan alltid i kvinnornas berättelser. De får höra att det inte finns något att göra, redan innan någon behandling har testats. De får höra att deras fysiska problem primärt är psykiska. De får höra att de måste lära sig leva med sina problem, trots att alldeles för lite har gjorts för att lätta dem. Acceptans är en billig medicin, men inte alltid den rätta.

Jag önskar att jag aldrig hade blivit sjuk och tvingats möta bristerna i vården, men det kan inte göras ogjort. Jag kan heller inte glömma bort allt jag nu fått syn på genom andra. Vi är för många. Det här är min första text om saken. Jag har väntat i ett och ett halvt år på att skriva den. För mig markerar den ett slut. Samtidigt är den bara början.

+ Styrka. Vi är många med samma erfarenheter och det är en styrka.
– Sorgligt. Vi är många med samma erfarenheter och det är så förbannat sorgligt.

LÄS MER: Nina Åkestam: Frågan är snarare varför jag inte hatar män

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset