"Många tänkte så på den tiden, att man måste vara på alla sociala medier jämt för att räknas. En hysterisk fear of missing out. I verkligheten är det rätt lite man måste", skriver Agnes Arpi.
"Många tänkte så på den tiden, att man måste vara på alla sociala medier jämt för att räknas. En hysterisk fear of missing out. I verkligheten är det rätt lite man måste", skriver Agnes Arpi.

Jag minns hur det var i början, för tio år sedan. Nu undrar vi om mobilers och sociala mediers påverkan på vårt välmående, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

De låter alltid så förvirrade av mina svar, försäljarna från Comhem. Här ringer de för att erbjuda fler kanaler, fler tjänster, mer tv och i andra änden svarar jag ärligt att jag mest kollar på britter som eventuellt ska köpa ett hus på landet. ”Men Viaplay då? Det senaste och bästa?” frågar de, och mina svar duger inte. Det verkar inte finnas en manual för någon som lättar på trycket till Dr. Phil. Jag känner mig ganska apart efter de där samtalen, som en stofil i fel ålder.

LÄS MER: Agnes Arpi: Ett hån när endometrios inte tas på allvar av vården

När jag började twittra för tio år sedan var vi så pass få svenskar på Twitter att alla som var med var kompisar. Få verkar minnas det nu, men jag minns eftersom jag lämnade Twitter för ungefär sex år sedan när det började bli outhärdligt. Detta trots att en arbetsgivare sa att utan Twitter-konto skulle jag inte få jobba för hans tidning. Många tänkte så på den tiden, att man måste vara på alla sociala medier jämt för att räknas. En hysterisk fear of missing out. I verkligheten är det rätt lite man måste.

Nu pågår i stället en debatt om mobilers och sociala mediers påverkan på vårt välmående. Runt mig är det fler och fler som upptäcker hur styrda de är av sina mobil- och datorvanor och som anlägger en ny typ av självdisciplin för att frigöra tid, förbättra fokus och slippa stress. Medvetna val, i stället för slött vanesurfande. Vissa väljer bort mobiltelefon helt.

Man kan också välja att plocka russinen ur det förflutna. Man kan till exempel spela cd-skivor från början till slut på en helt vanlig stereo för att det känns bra. Man kan prenumerera på papperstidningar för att det är trevligt. Man kan ha kvar sin hemtelefon för att den någon dag kommer att behövas.

LÄS MER: Agnes Arpi: Jag skulle kunna sadla om till ”relationsterapeut” i morgon

I sms diskuterar jag med en jämnårig om att jag saknar padda och Netflix och fortfarande inte följer några poddar, trots att jag tillhör målgruppen för allt detta och känner att jag kanske borde. Han är dock asket och svarar uppfordrande:

”Men slösurfar du på nätet? Slappnar du av med hjälp av telefonen? Har du med telefonen i sängen? På toaletten? Lägg av med allt!”

Nej du. Någon måtta får det väl ändå vara. Man får faktiskt göra som man vill.

Plus: Tårtgeneralen. Så rörande, fin och rolig. Såg den på bio. Hade pappersbiljett.

Minus: Ibland går jag in på Twitter, läser vad folk skriver, ryser och tänker att det var bättre förr.

Agnes Arpi

”Jag har fått syn på något som jag tycker är fruktansvärt” – möt Agnes Arpi i videon nedan

LÄS MER: Agnes Arpi:  Nej, acceptans är inte svaret på alla problem

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset