Vissa människor och patientgrupper kommer att prioriteras ner, ett faktum som en del ogärna pratar om, skriver Agnes Arpi.
Vissa människor och patientgrupper kommer att prioriteras ner, ett faktum som en del ogärna pratar om, skriver Agnes Arpi.

Efter 13 månader utan besked eller operation sålde hennes pensionerade mamma skogen på sin tomt för att hjälpa sin dotter att betala de 96 000 kronor som operationen kostar på ett privat sjukhus, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Maria Larson är en 35-årig kvinna från Västsverige. I augusti 2017 drabbades hon av framfall, en vanlig gynekologisk åkomma med en rad obehagliga symptom. Det var början på en bisarr resa för att försöka få en nödvändig operation av sjukvården i Göteborg. Hon beskriver själv turerna i ett vida spritt Facebook-inlägg.

Operationen visade sig nämligen vara omöjlig att få i den vanliga sjukvården på Sahlgrenska. Efter envist frågande fick hon veta att gynkirurger, narkospersonal och sjuksköterskor saknas.

Eftersom sjukhuset inte själva kunde hjälpa Maria inom vårdgarantitiden var de skyldiga att aktivt hjälpa henne att ordna tid hos annan vårdgivare. Någon sådan hjälp fick hon aldrig, inte heller någon information om möjligheten att söka vård i ett annat landsting. Efter 13 månader utan besked eller operation sålde hennes pensionerade mamma skogen på sin tomt för att hjälpa sin dotter att betala de 96 000 kronor som operationen kostar på ett privat sjukhus. Nu kan livet börja igen.

Maria skriver: ”Det som gör mig mest förbannad är det jävla smusslandet, att det ska mörkläggas, att personal inom vården är livrädda för att berätta hur det ligger till. Varför är det så?”

I offentlig sjukvård kommer det alltid att ske prioriteringar, eftersom resurserna inte är oändliga. Vissa människor och patientgrupper kommer att prioriteras ner, ett faktum som en del ogärna pratar om. Att olika sjukvårdsområden har olika status gör inte saken bättre.

Alla är överens om vikten av en fungerande akutsjukvård, och om akutsjukvårdens brister rapporteras det ofta. Det är bra, men jag önskar att det lite oftare kunde skänkas en tanke åt dem som inte är akut eller dödligt sjuka men inte får den vård som de behöver. Att det kunde sättas lite mer ljus på vad människor förväntas leva med och vänja sig vid, och vad det i realiteten innebär för dem och deras anhöriga. Kanske särskilt vilka konsekvenserna blir för dem som inte har någon möjlighet att bekosta sin vård privat när den offentliga sviker, utan är utlämnade till oviss väntan, förlängt lidande och brist på information. För varje röst som når ut finns det så många som inte hörs.

Agnes Arpi

Plus. Boken ”Gå vidare är silver – älta är guld”. Jag har inte läst den än men bara titeln är älskvärd nog.

Minus. Kroppen. Bettskena, skoinlägg och sjukgymnastik. Saknar att vara ung och odödlig.

”Jag har fått syn på något som jag tycker är fruktansvärt” – möt Agnes Arpi

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om vården