I mediebranschen håller man sig med stjärnor och guldkalvar, som hålls om ryggen av både män och kvinnor. Det är här folk har fans. Samtidigt är både medie- och kulturvärlden ökända för sina skitkontrakt, och en stor del av arbetskraften jobbar under högst osäkra villkor. Vad har en tillfälligt anställd eller en praktikant att sätta emot chefen eller profilen?, skriver Agnes Arpi.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

De grövsta sexuella trakasserier som jag har sett på en arbetsplats inträffade i hemtjänsten, och riktades mot den enda mannen, som var timvikarie. I ett annat fall var det en tonårig sommarjobbande kvinna som utsattes av vår kvinnliga chef.
Anledningen till att jag tänker på det nu, trots att rollfördelningen var en annan, är den svallvåg av berättelser som kommit upp till ytan under hashtaggen #metoo. Det handlar om sexuella trakasserier i alla möjliga sammanhang, om övergrepp och regelrätta våldtäkter.

LÄS MER: Agnes Arpi: Det här är vad jag tänker på när Göteborg känns jobbigt
I några av de mest uppmärksammade fallen handlar det om kvinnor som ska ha utsatts för övergrepp och andra kränkningar av etablerade mediemän.
Sverige är ett litet land, och medie- och kulturbranscherna ännu mindre. Om snacket börjar gå vet snart alla. Det som har hänt både här och i USA är inte att journalister och skådisar plötsligt har fått veta, utan att alla andra också har fått göra det.

 

Att intresset är så stort handlar förstås om att det är offentliga personer som står anklagade. Någon folkstorm blir det knappast av vittnesmål från hemtjänsten, lagret eller restaurangköket. Men jag tror också att mediebranschen, liksom kulturvärlden, rymmer en egen sorts vidrighet.

LÄS MER: Agnes Arpi: Jag minns alla mina taxichaufförer och hur de pratade med mig

Det är nämligen här man håller sig med stjärnor och guldkalvar, som hålls om ryggen av både män och kvinnor. Det är här folk har fans. Samtidigt är både medie- och kulturvärlden ökända för sina skitkontrakt, och en stor del av arbetskraften jobbar under högst osäkra villkor. Vad har en tillfälligt anställd eller en praktikant att sätta emot chefen eller profilen? Vem av dem ryker?
Kombinationen av upphöjda gunstlingar, en enorm maktobalans, behovet av kontakter för arbete och starka incitament att sopa saker under mattan skapar kassa förutsättningar för att ta itu med både mobbning och trakasserier.
Trakasserierna som jag bevittnade fick också fortgå. Om mannen i det första exemplet hade klagat var risken stor att han inte hade fått några fler timmar. Kvinnan i det andra exemplet hade sitt första jobb någonsin och ville inte vara besvärlig. För många finns det inget utrymme att vara just det – besvärlig.

Plus: Film. Blade Runner 2049. En utmärkt mindfuckfulness-upplevelse.

Minus: Mindfuckfulness. Vem är replikant och vem är människa? Har replikanterna egna slavar? Do androids dream of electric sheep?

Agnes Arpi

LÄS MER: Agnes Arpi: Vi kräver mer av vården än att mamma och barn överlever

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset